Gripande mardrömmar och hjärtat i halsgropen mitt i mörka natten. Förvirring, rädsla och en efterföljande trötthet under dagen. Jag har känt mig tankspridd och fåordig på senaste. Sömnen har inte varit som den ska. Jag får frågor om vad det är, vad som tynger, vad som tröttar ut. Jag vet inte riktigt, vet själv inte var skon klämmer. Vet inte exakt varför jag känner som jag gör. Länge har jag velat läsa Pamela Anderssons ”Jag ska inte dö idag” – den har stått i hyllan ett tag, i väntan på tillfälle. Nu är bokryggen bruten och jag har istället svårt att lägga ifrån mig den. Vänder sida efter sida och tårarna rinner. Igenkänningsfaktorn är näst intill total. På något sätt känns det som att det var precis det här jag behövde. Behöver. Det där som skaver, det som jag inte riktigt kan sätta fingret på, lindras. Tårarna som måste få komma ut, renar mitt hjärta och sinne. Pams energi fullkomligt strålar mot mig när jag öppnar boken, jag blir inspirerad. Vi fightas mot samma typ av tumör, Astrocytom grad 2 (hennes misstänkt uppgradering till 3). Styrkan och modet, min jävlaranamma, vaknar till liv ur sin något nyvakna dvala efter vintern. Redo att ta in våren, ljuset och allt som komma skall. Jag ska börja leva efter hennes fantastiska motto: acceptera, planera, fokusera. Det andra, planera, är min svaghet och pusselbiten som idag kanske faktiskt saknas i vardagen.
Knuten i känslolivet behöver lösas upp, oordningen behöver omvandlas till ordning, frid i sinnet. I senaste samtal med M känns det som jag yrar om allt och inget. Jag säger ”jag vet inte” så många gånger att jag hör hur jag låter som en trasig skiva. Jag hamnar i ett ekorrhjul av jag-vet-inte-påståenden mellan tårarna. Men det är lite så, att jag inte vet. Samtidigt kommer vi in på en sak som jag så här i efterhand inser kanske är själva knuten. Att jag är otålig.
Det är så mycket jag vill göra. Så många viljor, drömmar och mål. Framtiden. Livet. Jag har inte tålamod att vara mentalt trött, fan jag vill leva livet. Slänga mig ut, som så många andra gör. Det kan vara så lätt att känna att mitt liv står still när jag ser vänner byta jobb, utbilda sig, flytta, förlova sig, skaffa barn och hela det där köret. Jag är fortfarande singel, sjukskriven och bor här. Samtidigt vet jag att mitt liv går framåt. Jag har gjort en enorm jävla inre resa, rent ut sagt. Stegat framåt i mitt liv med hästlängder. De som kände mig då och nu kan vittna om det. Förändringen och framstegen inuti. Det är så viktigt att komma ihåg det. Jag vet på ett ungefär vad jag vill göra, nu vill jag bara sätta igång. Det är svårt att satsa på livet igen, efter att jag trott att det var slut. När jag var övertygad om att döden var det enda som väntade mig. Nu ser jag en framtid, men det är skräckinjagande att våga tro på den, att satsa på den. Det har också ett högre pris än förut, fysiskt. Förr kunde jag bara göra utan fysiska eller mentala konsekvenser, idag ser det annorlunda ut. Saker går, men det tar mer energi och tid. Det måste få göra det, jag vet, men, kan inte undgå att komma till det där ”men…”.
Kanske är det mest skrämmande att våga satsa igen, delat med att inte hinna leva. Inte hinna göra allt jag vill och drömmer om. Skrämmande, fruktansvärt skrämmande. Jag vill ju hinna så oerhört mycket.
Emma
Emma Skoglund 