KOMPLEXT.

Det pågår en hetsig debatt inombords. Hjärtat drar åt högerhållet och hjärnan drar åt vänsterhållet. Jag pratar inte politik även om det kanske låter så. Jag pratar tankar, känslor. Hjärtat kommer med sin vilja, som i sin tur krockar med hjärnans mening och jag slits itu för några sekunder.

Hjärnans invanda tankemönster och föreställningar. Hur saker och ting ska vara, sådant som vi sedan barnsben fått inpräntat. Vad en familj är, vad en familj ska vara. Jag har alltid haft en tydlig bild vad en familj är. Vilka min familj har varit, vad de har betytt och stått för. Trygghet, kärlek, tillit och allt vad det heter. Jag hade en superbra barndom som jag inte på något vis vill klanka ner på. Stabila föräldrar som fanns där och jag kände alltid ett stöd – i livet, i mig som person och i min potential. Deras tro på mig som individ har jag aldrig känt ifrågasatt. När det periodvis var tufft fanns de där, stöttade, pushade, tröstade. Men så kom Mårten och utsatte oss alla för prövningar vi aldrig tidigare stött på i samma utsträckning. Saker förändrades och likaså min bild av familjen, då många stod handfallna när min värld vändes upp och ner. Efter något år började min hjärna ställa mig frågor som ”vad är en familj?”, ”hur ska de vara?” osv. Familjen har för mig varit de som jag föddes med, blodsbandet, men ju fler år som går blir det bara tydligare och tydligare för mig. Familjen handlar inte bara om blodsband, för mig är vänner lika mycket familj. Det enda som skiljer är att vännerna är familjen jag väljer. I skrev en så vacker sak att jag måste sno det. ”Det finns hjältar som bär dig genom det här, det är bara det att du inte vet vilka de är, du har nämligen inte träffat dem än.”. Månaden innan jag fyllde 22 år fram till idag kan jag konstatera att jag mött flera hjältar. Människor som rusat in i mitt liv och gjort stordåd, blivit fina vänner och på något sätt känns vissa av dem så nära att jag vill kalla dem min familj. De är familjen jag valt. Min stjärnfamilj.

När sådant här händer, förändras man, eller jag har i alla fall gjort det. På något sätt är det som att hela jag ställdes på noll. Vände Emma-ryggsäcken upp och ner. Vem är jag? Vem vill jag vara? Vad står jag för? Vad är viktigt? Vilka relationer lyfter mig? Vad vill jag i livet? Jag tömde ur och började noggrant packa ner det jag ville ta med mig i det fortsatta livet. Vänner plockades bort, men hela familjen stoppade jag automatiskt ner. Trots att jag mådde dåligt av ett antal familjerelationer. Det är just det där sveket som fortfarande känns så dagsfärskt, trots att åren gått. Varje kontakt med dessa personer är en påminnelse som väcker besvikelsen. Som att hälla salt i ett öppet sår. När jag pratat om det här får jag ofta reaktionen ”nej, familjen tar man inte bort” och i många sammanhang hör jag ”familjen är allt” och jag känner hur jag stretar inombords. Jag önskar det var så, jag önskar jag kunde hålla med, men mitt hjärta säger annat. Mitt hjärta ställer sig frågan hur mycket ska man hålla på bara för att det är blodsband? När det bryter ner, när jag känner att jag inte kan slappna av, vara mig själv, när jag känner sveket och det bara finns tårar, är det värt det då? För att det är blodsband? Halva min familj har verkligen funnits där, alltså verkligen funnits där, och den andra halvan har inte gjort det. Något jag innerligt önskade såg annorlunda ut. Något jag önskade jag kunde glömma och förlåta, men just nu gör det bara ont.

Jag tycker det är konstigt, att det verkar finnas en allmän bild av att man ska stå ut med relationer bara för att det är familjen. ”Familjen, blodsband, tar man inte bort!” Får jag fråga varför inte då, om det dåliga överväger det bra? Om man inte riktigt kan vara den man blivit?

Det är lätt att tycka och tänka, döma och komma med åsikter. Men hade du gått 1000 mil i mina skor hade du nog också hamnat i liknande frågeställningar.

Emma