BAKSIDAN.

Livet är komplext. De senaste inläggen visar hur upp och ner känslolivet är när cancern sitter på ens axel. Hänger över och ständigt gör sig påmind. Ena stunden skrattar man och i nästa torkar man tårarna som aldrig tar slut. Sorgen ska hela tiden dela rum med glädjen. Det är påfrestande att leva i det samhälle vi lever i, känner jag. Där allt ska vara så perfekt, roligt, bra och fantastiskt. Jag tror det är just den där fasaden jag ser överallt som gjort att jag varit så öppen med min situation från början. Så här ser det ut, så här är livet. Jag har haft en del av min omgivning som spelat en teater. Levt i en falsk verklighet, som jag känt det. Den där rosa tuttifrutti-bubblan, som förr eller senare spricker oavsett om man vill eller inte. Jag har svårt för just det, att man kommer med spackel och ska rita upp en bild av guld och gröna skogar. När det egentligen är ett jävla kalhygge under andra världskriget ungefär. Det är inte hållbart att spackla, spackla och spackla. Försöka dölja det jobbiga, svåra, hårda och stundvis helvetiska som finns där. Jag tycker det är stor skillnad på att sticka huvudet i sanden, vägra vilja se, och att komma med en annan bild. En förskönande sanning, när man försöker byta ut saker mot något annat bättre.

Att sticka huvudet i sanden ibland och inte alltid prata om det jobbiga hör till livet. Det går inte att alltid fokusera på det jobbiga och tunga. Man måste gå vidare och se ljuspunkter, för att överleva. Men jag har så svårt för när man har ett behov av att prata om det som är jobbigt och den som lyssnar kommer med spackel. En slev hit, en slev dit, smeta ut, fixa till. Täck över. Så, nu är det bra. Nu lämnar vi det och pratar om något annat. Något som är kul, allt som är så bra! Plats och utrymme får inte sanningen. Bubblan får ju bara inte spricka, så sanningen läcker ut!

Jag ska erkänna att jag ibland i frustration blir tvär. Får såna där tankar som att nu rakar jag av mig håret, så folk veklingen ser, eller få andra idéer som på något sätt får folk att reagera, tänka efter. Att chockartat stanna upp och reflektera. Tvingas se all kamp som i stort finns runt omkring en.

Det är få som ser mig rödgråten, otröstlig och liten, i en enda känslomässig oreda. Men sorgen har ett ansikte och jag är inte alltid pigg, glad och mår bra även om jag för några sekunder ler. Vi visar sällan baksidan öppet, de stunder det smärtar som värst. Det gör det snedvridet. Jag hör folk säga ”hon har det så bra” eller ”han har det så bra”, i avundsjuka och där står jag och funderar om vi verkligen pratar om samma person. För under den där ytan, under spacklet finns skavanker oavsett om man vågar se eller prata om det.

Jag är väl en av dem, som låter känslorna komma när de kommer. Jag har brutit ihop på bussen, på stan och Maxi, orkar inte bry mig att folk ser och undrar. Orkar inte hålla ihop. Orkar fan inte spackla. Trycka över masken och le alla gånger, även om jag gör det också när jag vill.

Livet kommer med tyngd och det ser ut så här, det är inte värre än så. Kan vi inte bara tänka på det, att vi alla ibland gör en resa till helvetet och tillbaka. Fan vad skönt det är, rent befriande i mina ögon, när någon öppnar upp, lägger sig ner och blottar helvetet. Man är ju i princip aldrig ensam om skiten man tvingas bära, oavsett vad man försöker klistra över för bild.

Imorgon kommer Marika, det känns som en silverlining.

Emma