Jag tänker på gårdagens inlägg och jag förstår om vissa stretar inombords när jag säger att jag vill tacka Mårten. Känner sig provocerade. Det kanske kan tolkas som att jag är tacksam över cancern och någonstans är jag nog också det. Men jag vill understryka att jag hatar cancer och motsätter mig allt ont den tvingar människor utstå, inklusive mig själv. Kämpar du också mot cancer så kämpar jag med dig och jag kommer hela mitt liv göra allt för att stoppa den. Det jag menar med att jag vill tacka Mårten handlar om var jag står idag. Allt jag lärt mig på vägen. Jag bestämde mig tidigt för att försöka göra det bästa av situationen och alla människor jag mött på vägen har lärt mig något. Ja, jag vågar nog påstå att precis varenda en har lärt mig något, även om det kanske varit smått vissa gånger. Jag försöker se de jag möter som lärare, så även Mårten. Mårten har utmanat mig, tvingat mig tänka om, värdera om och kanske framför allt prioritera om. Mårten har lärt mig vad livet handlar om, vad som betyder något.
Tidigare levde jag ett liv som skulle kunna ses som ett rätt normalt studentliv. Men det var långt ifrån hälsosamt och hållbart. Jag minns att bara några dagar (möjligtvis kanske veckor minns inte) innan epilepsianfallet hade både mamma och pappa ett samtal med mig där de ifrågasatte hur jag levde. På riktigt oroliga. Jag pluggade, jobbade, festade, tränade, umgicks och var aktivt engagerad inom föreningslivet på Kåren. Jag var aldrig still, tog det i princip aldrig lugnt. Stressade, jäktade och tänkte hela tiden framåt framåt framåt, nästa nästa nästa, sen sen sen. Jag låg till och från på soffan med sprängande huvudvärk och kunde knappt röra mig. Min kropp skrek stopp. Lyssnade jag? Nej. Jag satt på tåget som gick i 180 och hade ingen aning om att det var på väg att krascha. Fattade inte vad jag höll på med och hur hysteriskt mycket bollar jag hade i luften. Jag ryckte lite på axlarna och tänkte ”det lugnar sig snart”. Fattade inte hur fysiskt påverkad jag var förrän det small. Pang! Jag hamnade på akuten. Samtidigt som jag fick post traumatisk stress och besked om cancer tror jag att jag fick utmattningssyndrom. Kroppen stängde ner och jag blev tvärsjuk, jag blev som ett barn. Hjärntumören gjorde så klart inget direkt bättre, men med det tempot jag höll var det bara en tidsfråga oavsett Mårten eller inte. Mårten var det som gjorde att bägaren rann över. Han var den ”lilla” biten som fick min tillvaro att falla samman och tacka fan för det, vill inte ens veta vad som annars hade hänt. Något hade hänt, det kan jag garantera och jag behövde mig en rejäl tankeställare. Uppenbarligen. Sen dess har jag lyssnat, lärt mig och därför känner jag en tacksamhet mot Mårten. Han fick den naiva tjejen att växa upp och fatta saker jag annars kanske inte hade fattat än idag.
Så. Jag är inte tacksam för att cancer finns. Jag hatar allt den utsätter mig, mina nära och mina medmänniskor för. Cancer är djävulens påfund. Det jag försöker säga är något i stil med Stefan Sauks ”Mitt namn är cancer”. Det finns en bra poäng och jag hoppas att du förstår min.
Emma
Emma Skoglund 