HUR?

Timmen blir en och en halv. En och en halv blir två. Tiden går och tårarna tar aldrig slut. Till och från ser jag knappt, trots att ögonlocken går som vindrutetorkare på högsta fart. Jag pratar och hon lyssnar, hon förstår. Samtidigt som jag pratar om de tunga åren jag har bakom mig pratar vi om hennes och jag fattar inte. Fattar inte hur hon står upp, hur hon fortfarande håller ihop. Men så någonstans gör hon ju inte det heller. Lägger man handen på axeln kommer tårarna. All jävla kamp hon tvingats in i, all sorg hon bär på. De få som frågat henne hur hon mår i allt, jag kan inte förstå det och det gör ont i mig. Hon, hon som verkligen funnits där för mig. Min kärlek till henne sträcker sig till månen och tillbaka. Min mamma. Hon har hela tiden funnits där för mig, men några få har funnits där för henne, i hennes sorg, i hennes kamp. Jag förstår så väl det hon sitter i. När man är mentalt inställd på att hela tiden bara försöka överleva. Något annat finns inte, något annat går inte att ta in, rent mentalt.

Helgen med Ung Cancer har rört upp så mycket känslor. Att prata med andra som bär på liknande svek, sorg, rädsla och erfarenheter i stort. Det väcker de spöken som lurar i garderobens mörker. Hur, det är där jag fastnar. Hur förlåter man? Hur glömmer man? Kan jag glömma? Kan jag förlåta? Hur… hur förlåter jag det stora svek jag känner från människor i min närhet? Hur faaan förlåter jag, att jag som barnet i relationen, inte fick det stöd jag så desperat behövde. Livet kom med Mårten och all hans djävulskap och du stack huvudet i sanden.

Mamma var den som höll mig i handen, när döden var skrämmande nära. Den som stod kvar, hur livrädd hon, precis som alla andra, än var. Hon mötte skräcken tillsammans med mig, hon lade inte benen på ryggen och övergav av rädsla.

Emma