ATT SATSA PÅ LIVET.

Länge gick jag och hade en känsla i hela kroppen att jag inte skulle få fortsätta leva, att framtiden var borta. Den var inte mörk, hopplös eller svart, den fanns inte ens. Jag har haft mycket dödsångest, drömmar om nätterna och attacker av skräck och rädsla. Sedan strålningen har Mårten sovit i sin dvala och jag har kämpat att på något sätt ställa om i tanken. Att ställa om och tänka att livet inte är på väg att ta slut. Det har varit och är fortfarande otroligt svårt att våga tänka på en fortsättning. Jag kan se en framtid numera, och helgen har gett mig ännu mer hopp om just den, framtiden. Den där fantastiska känslan att jag satsar på någonting. Jobbar mot någonting, mot de mål och drömmar jag har. Det i sig känns underbart, att ta kliv in i framtiden. Samtidigt har det väckt nya känslor och rädslor. En ny typ av ångest, ångest över att leva och en sjuklig rädsla att förlora allt igen.

För… att börja bygga ett nytt liv, satsa på saker jag drömmer om innebär ju faktiskt också att göra saker som betyder något. När man gör sådant som betyder något kommer rädslan att förlora det, eller ja, för mig gör det i alla fall det. Ett epilepsianfall 2011 tog ifrån mig allt jag då gjorde och brydde mig om. Livet kom, skakade om och roffade åt sig allt som var mitt. Jag såg och kände hur allt rycktes ur mina händer och försvann på några sekunder. Att nu börja bygga igen, att våga tro på livet… känns äckligt skrämmande. Jag vågar inte prata om saker för jag är livrädd att det ska betyda otur, vågar inte planera och tro på saker som ligger långt fram. Det känns som en av utmaningarna jag står inför nu. Att våga, våga se framåt, tro, planera. Inte tänka skrockfullt om allt, inte tänka att jag kommer förlora det.

Ha modet att tro, satsa och våga leva. Livet är här och nu, och det kommer inte med några garantier. Det är bara jävligt svårt att lära sig leva med den påtagliga vetskapen om att allt kan försvinna igen, lika snabbt.

Ibland vill jag tacka Mårten för att han kom in i mitt liv. De gångerna känns det som att han på något vis räddade mig. Det känns som att det är här jag ska vara. På den här vägen jag ska vandra, växa och göra något vettigt. På riktigt, riktigt vettigt. Det jag gjorde då var bra, men det jag satsar på att göra nu är så mycket bättre. Hade inte Mårten kommit, hade jag inte stått där jag står idag.

Emma