Utbildningshelgen… Ja, alltså utbildningshelgen med Ung Cancer, vad ska jag säga? Finner knappt ord som gör känslorna rättvisa över vad jag känner. Igår när tåget tuffade hemåt trängde tårarna bakom ögonlocken. Jag tittade ut genom fönstret och tänkte tillbaka på de senaste dagarna. Intensiva, men så oerhört givande. Värmen och lyckan i hjärtat blev till slut för mycket där jag satt och pillrade på mina nypärlade Fuck cancer-armand. Jag hade svårt att ta in allt som hänt men leendet sprack upp i ansiktet.
Informationspass följt av spännande föreläsningar och utvecklande workshops var helgen fullproppad. Jag som har ett brinnande intresse för kampen mot cancer, önskningar om att få föreläsa och skriva var överlyrisk. Träning i ledarskap och att hålla svåra samtal, workshop om att prata inför andra – alla tre sådana saker jag vill jobba mer på. Mellan passen var det mat, prat, fotografering, fika, SPA och trevligt häng. Jag blir imponerad över att det är så högt i tak inom organisationen med tanke på det tunga vi alla är där på grund av – cancern. Tungt ämne men det enda man kan känna är värme, glädje och lycka.
Att få träffa så många människor som man har någonting gemensamt med – cancer i sig, dåliga erfarenheter från sjukhuspersonal, fel besked, framtidsoro, kroppsliga åkommor, trauman, relationsproblem etc. Men också positiva saker som gemensamma intressen, tankesätt och framtidsmål. Att få träffa andra som gör det jag själv vill närma mig, eller att få ta del av deras synsätt på saker som skiljer sig från mitt eget har varit lärorikt. Jag känner mig ärad av att få vara en del av Ung Cancer, att få den fina uppgift jag fått. För mig står Ung Cancer för så mycket värme. Det spelar ingen roll om du har varit medlem flera år eller blev det igår, du är lika välkommen med öppna armar oavsett. Man blir accepterad för den man är, med det bagage man har och bemötandet är inte ”stackars dig”. Svaret är ”vi fightas med dig och vi ska göra allt för att vinna”. Folk vågar stå kvar, lyssna, bemöta och stötta. Klappa på axeln eller ge en kram om det är det man behöver.
Annica sa det så bra; jag kan inte slita mig!, Ante sa det så bra; vill göra mer! och det får nog sammanfatta mina känslor Ung Cancer och dessa dagar. Hjärnan är mör nu, men Mårten har fått sig en rejäl känga av hat i helgen. För alla hatar vi cancer lika mycket. Hatar, verkligen hatar cancer.
Emma
Emma Skoglund 