Våndan att hänga i trådarna blev för stor. Jag lyfte på luren och slog numret till Neurologmottagningen i Falun. Jag måste få veta. Har hon fått svar på MR? Har hon inte fått svar? Varför dröjer det så? Är svaret dåligt? Tuuuuusen tankar. Sjuksköterskan som svarade berättade att läkaren inte var där idag, ”hon kommer nästa vecka”. ”Okej”, svarade jag och kände hur modet sjönk. Försäkrade mig om att läkaren skulle få mitt meddelande om att höra av sig så fort hon vet och tog ett djupt andetag. Ingen idé att gå och förvänta sig ett samtal idag, att ständigt stirra på telefonen efter minsta tecken på inkommande samtal. Huvudvärken och tröttheten tog överhanden så jag gick och lade mig. Vila, vila är vad jag behöver.
Slumrade till och vaknade av att telefonen ringde en stund senare, blodet i kroppen frös till is när skärmen visade ”Dolt uppringnings-ID”. Jag svarade och i andra änden hörde jag hennes röst. ”Det ser bra ut Emma, du kan andas ut, tumören är oförändrad”. Lättnaden sköljde tillsammans med glädjetårarna över och jag fattade inte riktigt vad som just hände. ”Men hur..? Du skulle ju inte jobba idag?”. ”Nej, men jag hade en del administrativt jobb och så fick jag ditt meddelande, så jag blev orolig över varför svaret fortfarande inte kommit. Så åkte in och här står vi, jag hör att du är ledsen”. Alltså min läkare, min läkare är så mycket guld värd. Hon ser mig för den människa med känslor jag är. I hennes ögon är jag ingen lagad bil som varit trasig – ”ut och kör, gasa och lev, du är fixad nu”. Nej, hon lägger handen på axeln, lyssnar, frågar och bemöter.
Jag andas ut och tar helg.
Mårten sover, livet går vidare och jag fortsätter leva det.
Emma
Emma Skoglund 