Sen jag började på akupunktur har jag försökt organisera upp det jag kan. Skapa rutiner och ordning i det jag kan styra – kost, sovvanor, inredning bl.a.. Där går det att rensa, städa upp, sortera och gå efter klockan så jag vet vad som gäller. Hålla ordning så jag känner att jag har koll och kontroll. Mitt känsloliv är precis tvärtom. Det är som en storm som virvlar upp massor i hjärtat. Där är det mest dubbla känslor hela tiden, en blandad mix av jobbigt och bra och inget går att förutspå. Det kan komma när som helst och då kommer också vad som helst.
Igår. Buss till Falun för halvårskontroll och det kändes skönt att äntligen få komma dit igen. Illamående har väckt många hemska minnen från tiden då sjukdomstiden började. Påminnelser, som en varning, över hur det var och hur det kan gå. Det har gjort mig orolig över att Mårten vaknat till liv, jag kan inte rå för att den tanken sköljer över. Det får blodet att stelna. Fruktansvärt äcklig och skrämmande tanke. Väl i Falun styrde jag rutinmässigt stegen mot röntgen där jag blev mottagen av en sjuksköterska som informerade om samma saker som alltid. Det blev påtagligt i efterhand när jag kom hem och funderade över varför sjuksköterskan reagerade som hon gjorde. Hon tog emot mig och bad mig hänga av mig ytterkläder och alla smycken. Frågade mig standardfrågorna och tittade på mitt ifyllda formulär där jag kryssat ja i rutan ”har du opererats i huvudet”-frågan. Hon tittade trevande på mig och jag såg hur någonting hände med henne. Hon blev tyst och eftertänksam, visste inte riktigt hur hon skulle formulera frågan. Jag som inte visste vad hon for efter kunde inte hjälpa till att fylla i. Såg hur hon nästan bet sig i läppen och till slut fick jag ur mig ”inget är nytt sen jag var här sist”, ”nehej okej, du har inga…?” fortsatte hon. ”Nej, inget inopererat eller som påverkar röntgen” sa jag mjukt. Hon ledde in mig till maskinen och det körde igång, allt som vanligt. Sekunderna jag åker in i MR-röret kommer samma tanke, tårarna tränger bakom ögonlocken, klumpen i halsen bildas. Okej, andas Emma. Där och då blir det fruktansvärt påtagligt varför jag ligger där. Det känns som när man på film får se andra genomgå samma procedur, fast nu är det jag. Sjuk känsla, att det overkliga är verkligt. Det fruktansvärda är mitt liv.
Efteråt tittar sjuksköterskan åter på mig, säger ”du har gått igenom mycket” och jag kan ana de glansiga ögonen som berört tittar på mig. ”Ja, jag har verkligen fått perspektiv på livet”, ”sköt om dig” sa hon, jag tackade för allt och rörde mig mot utgången. Det blev känslomässigt påtagligt att hon reagerade så starkt under den korta tid jag var där, när jag under 3 år haft familjemedlemmar som jag upplevt ryckt på axlarna över min situation. Som inte kunnat prata om det jag haft sådant behov av att prata om. Det var ett fint möte med henne, där hon såg och tog emot mig som en människa med känslor. Ingen trasig bil som är reparerad och redo att köras vidare i livet. Kvällen fortsatte med medlemsträff tillsammans med Ung Cancer. Där jag fick förståelse, kände igen mig, fick gråta när tårarna inte gick att hålla inne och skratta i frustration över hur människor reagerar. Vissa gånger går det inte att göra annat än att skratta, skratta över det bisarra i vissa situationer. De förstår så mycket, de förstår så väl.
Jag bär på en ryggsäck som är full av besvikelser och sorg. Jag önskar någon kunde tala om för mig hur lång tid jag behöver på mig för att läka de såren. Besvikelsernas svidande känsla som ligger som en tyngd i hjärtat. Önskar så att jag kunde förlåta, glömma och komma över. Och det nu. Jag är rädd att bli besviken igen, att lita på ord jag hört många gånger förut men som inte riktigt betytt något. Besvikelserna över hur jag blivit bemött är fortfarande öppna sår och jag behöver mer tid att läka dem. Mer tid att bearbeta, mer tid att bara få vara. Andas ut, slappna av och försöka fokusera i kriget mot Mårten. För kriget mot Mårten är nog att hantera. Jag fungerar inte i hjärnan när jag hela tiden går runt spänd som en fiolstäng för att hela tiden vara beredd, på allt. Vissa relationer river upp trots ursäkter, det är för tidigt och jag behöver mer tid. En tid för lugn, ro, vila och positivt. Inget kaos, bort med allt som rör till och kan skapa känslomässigt kaos. Det går inte nu, jag fungerar inte då.
Vilken jävla resa det är, livet.
Emma
Emma Skoglund 