Mitt och Maries samtal i torsdags har landat och det med eftertryck. Jag har känt att jag på ett sätt mått bättre, att jag har haft lättare för att skratta de senaste månaderna. Under samma period har det varit mycket fram och tillbaka i kroppen. Småproblem hit och dit, många som jag vant mig vid – normaltillståndet som jag pratade om senast. Men när jag tänker på allt vi pratade om under akupunkturen, alla saker Marie konstaterade och tydliggjorde känner jag mig ledsen. Jag har vetat att jag fysiskt inte mår bra och nu när jag stannat upp och gör något åt det är det som att det kommer ikapp mig. Allt väller över. Som om jag stuckit huvudet i sanden och fokuserat på andra saker. Umgåtts med personer som får mig att må bra, gjort aktiviteter som får mig att tänka på något annat. Slippa känna, slippa fightas. Det är så förvirrande när känslorna och upplevelserna är så dubbla, som att två saker pågår samtidigt i känslolivet. Lyckans glädje och sorgens smärta. Att få mina kroppsliga åkommor svart på vitt, sammanfattat från en utomstående, har gjort att bägaren runnit över.
Föredetta Marie Picasso, numera Shanta Liora, pratade om det hon gått igenom när hon gästade Malou efter tio och mycket kan jag relatera till. Mycket kan jag förstå. Speciellt delen då hon pratar om att allt till slut blev en kamp och att hon var död som människa. Jag känner mig slut som människa. Trött och utmattad. Jag gråter, vill bara slippa stångas och få ro – i både kropp och själ. Jag har tagit beslut som gör fysiskt ont i hjärtat. Att säga ”när du tagit tag i ditt liv finns jag där, då kan vi jobba på vår relation men inte innan dess” till någon jag älskar gör så ont. Men vissa situationer kan jag inte påverka, jag har försökt, nu är det upp till andra. Jag kan inte fortsätta dras ner i det svarta hålet.
Det får vara nog nu, nog med att befinna sig i mellanläget. Av/på, hopp/förtvivlan, framsteg/bakslag. Jag måste bara veta, så jag kan börja bearbeta och acceptera det jag måste. Att acceptera att vissa relationer inte fungerar sedan jag blivit sjuk är enormt svårt, speciellt när det kommer till familjemedlemmar. Så mycket har hänt, så mycket har blivit fel. Rädslor, obehagliga situationer, sorg och förnekelse… fan vad det kan ställa till det. Läste en artikel i DN och hon har många bra poänger, Marit Sahlström. Läs artikeln ”Vi står ofta handfallna när tillvaron skakar”.
Nu slås datorn av, en aning för sent, jag tar vovven och går ut. Frisk luft och sedan te följt av sömn.
Emma
Emma Skoglund 