DECEMBER.

December, really?

Tiden har sprungit. En vecka går extremt fort när det är en hel del som pågår i kroppen. Reaktionen på epi-medicinen har tagit mycket energi. Klådan har gjort mig disträ, lättirriterad och frustrerad. Stundvis blev det så pass för mycket att jag bröt ihop i tårar och händerna bara skakade. Ville klia, men ju mer jag kliade desto värre blev det. Myrkryp i hela kroppen som bara blev mer intensivt. Så började december och klådan sitter i än. Men utslagen har lagt sig och det är inte lika illa. Huden känns bitvis som sandpapper – torr, fnasig och skör. Mitt i klådan kom en rejäl förkylning. Jag blev sängliggandes och febern kom och gick ett tag. De första dagarna kändes det lite skönt. Helt okej att med gott samvete ligga under filten hela dagen och enbart släpa ut hunden på en kort vända runt huset för det nödvändiga. Sen in igen, tillbaks under filten och vila. Så här två veckors förkylning senare, tjock i näsan och fortfarande mupp-liknande röst börjar jag bli lite less. Orkeslösheten i kroppen som kommer och går, och pappershögarna… Ja, alla högar av snytpapper, de samlas runt mig, trots ett evigt rännande till papperskorgen.

Dagarna jag skulle fixa julklappar och stöka inför julafton har försvunnit. Jag har inte haft en tanke över till det och ännu mindre haft orken i kroppen för att kunna fixa det. På onsdag är det julafton och jag har fortfarande inte en julklapp klar, bara en jäkla massa idéer. Imorgon skrider jag till verket, det får bli en liten grej till alla i år. Jul handlar för mig om att umgås, äta god mat och dricka gott. Kvalitetstid med familjen, resten – julklapparna och Kalle Anka –  är bara bonus. (Även om Kalle är en rätt konstig tradition.) Stressen som uppstår när kroppen sätter käppar i hjulet en sådan här gång gör att det lätt blir drygt. Jul, sa du julafton? Vadå jul? Julklappar? Jag skiter väl i det? Allt min hjärna kunnat tänka mellan nysningarna och snytandet är klåda, trötthet, orkeslöshet. Jul försvinner plötsligt ut i periferin. Fast, jag ser fram emot jul. Det är en av de mysigaste traditionerna känner jag och det påminner mig om tacksamheten jag känner över varje år jag slipper tillbringa på sjukhuset igen. Det går åt rätt håll. Förkylningen avtar och klådan likaså, jag måste bara ha tålamod. Än hinner jag fixa det jag behöver och framför allt fixa det jag VILL fixa.

Jul innebär även för mig ett ställningstagande. Var ska jag fira jul? Var vill jag vara, var mår jag bra? Även det har varit en tung sten att bära. Säga mitt hjärtas mening och stå för det, stå upp för vad jag måste göra för att må bra. Det har varit allt annat än lätt, att göra de val jag gjort. Allt annat än lätt att säga det jag sagt. Av ren överlevnad är jag ändå tvungen och jag vill må bra. Jag vill bara få må bra och leva ett liv där jag mår bra. Jag vill ha positiva och bra relationer, där jag också får vara den Emma jag är idag.

Mezgin  kom förbi idag och äntligen sågs vi igen. Känns som en evighet sen sist, samtidigt som igår. Vi åt pepparkakschoklad, drack kaffe och pratade, livet kändes bra igen. Lättare. Det löser sig, allt löser sig inom en viss tid. Tålamod bara Emma, tålamod. Även om också det är allt annat än enkelt att ha ibland.

Förlåt att jag dröjt, men december har hittills mest varit någon slags dvala.

Emma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s