MITT HJÄRTA BRISTER.

Tröttheten är total idag. Kroppen känns tung, halsen lite lurig och musklerna ömmar. Så jag vilar. Har legat utfläkt på soffan mer eller mindre sedan i förmiddags. Ätit mat fullproppad med vitlök, druckit litervis med citron- och ingefärste. Huskurerna har kommit efterföljande på rad genom hela dagen. Honung, superfoods och C-vitaminer, mer ingefära, mer citron och ja, mer vitlök. Jag försöker helgardera mig för att inte komma dit – till förkylningens hållplats. Jag vägrar, fullkomligt vägrar.

Samtidigt tänker jag att drabbas jag av en förkylning så är det inte mer än så, det är ingenting, det går ju fan över. Tänker på Jakob, och vill bara gråta. Lyssnade på Ung Cancers senaste podcast med Julia och Jakob. Jakob drabbades för några år sedan av hjärntumör – glioblastom grad 4. En hjärntumör med extremt dålig prognos. Jag kan inte riktigt bestämma mig om jag plågar mig själv eller hjälper mig själv genom att lyssna på samtalet. Mer det senare än det första… vill jag i alla fall tro. Tårarna forsar till och från, det smärtar i bröstet och så den där klumpen i halsen. I samma stund är så skönt att lyssna på ett öppet och ärligt samtal om cancer. Frågor, ärlighet och öppenhet. Allt, de många delarna. Igenkänningsfaktorn inuti.

Det är skönt att höra någon annan säga orden jag själv upprepat otaliga gånger by now. Berätta om tankarna jag själv tänkt, känslorna jag själv känt. Att prata om allt det, rädslorna och ångesten och alla minnen, och och och… Så många delar. Det är skönt att lyssna och inte själv behöva förklara just idag. Jag önskar fler var så här. Öppna och modiga att de vågar fråga, vågar stå kvar och lyssna. Och framför allt vågar berätta. Att prata om den jävligaste grymhet. I ett samtal där inget förskönas eller censureras.

Jag och Jakob har i alla fall två saker gemensamt och det är hjärntumör och öppenheten. Att ärligt berätta hur livet som cancerdrabbad är. Jag är som en öppen bok när det kommer till sjukdomen, du kan fråga mig vad som helst. Att prata öppet om Mårten har hjälpt mig enormt mycket. Jag är en sådan som vill veta allt och bearbetar jobbiga delar genom att prata. Det hjälper mig att få ventilera. Släppa ut. Sätta ord på det, vad det än är och hur ont det än gör.

Lyssna på podcasten. Jag beundrar Jakob. Hur han skrattar samtidigt som han känner att det är förjävligt. Hans inställning till sjukdomen, till livet. Mitt hjärta brister när jag hör dem prata om hans nuvarande situation. Pratet om en vänstersida som inte längre hänger med, hur kroppen blir sämre, orken tryter och huvudvärken tilltar. Jag känner skräck när jag hör det. Tårarna forsar. Tankarna på Jennifer. Tankarna på att det kan hända även mig, trots att det inte är min verklighet i dagsläget.

Jag tänker göra som Jakob säger. Ja, jävlar vad jag tänker leva. Leva efter min fulla förmåga så länge jag får och sen lite till.

Ni hittar podcasten här.

Emma