FISKEN.

Jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Försöker lista ut vad jag ska göra, vad som är rätt. För mig. Många gånger gör jag saker för andra och tar stryk av det själv i samma veva. Sedan några månader(?) tillbaka lovade jag mig själv att ändra på det. Men det är lätt att hamna i gamla invanda mönster, en ständig träning och uppmärksamhet krävs. Många gånger får jag frågor som hur jag hanterar situationer som är jobbiga (många av dem är en följd av cancern), hur jag gör eller hur jag tänker. Det skiftar nog en hel del, beroende på dag, humör och värk. Men jag försöker ta en dag i taget. Är det riktigt tungt tar jag en stund i taget. Sysselsätter mig med något som jag mår bra av, eller drar täcket över huvudet och tycker allt är för jävligt. Gråter och svär. Låter det ta tid, hur jobbigt det än må vara just där och då. Hjärtskärande jobbigt vissa gånger.

Men med situationen nu, den som gör att jag slits fram och tillbaka inuti, vet jag inte hur jag ska göra. Antagligen det jag brukar – ge mig själv tid. Ge det tid. Vissa gånger kanske man inte kan göra så mycket mer än det man redan gjort och lite så känns det just nu. Som att jag bara borde sluta försöka, lägga mig ner platt och se vad som händer. Oftast blir det bra till slut, jag får ha tro och hopp i att det gör det även denna gång. En sak som är allt annat än enkel. Så många frågor, så få svar. Jag önskar någon kunde säga åt mig vad jag ska göra, att någon kunde gå in och göra något. Lösa problemet, ja helst ta bort det helt. Men vi vet nog alla att det inte fungerar så.

Jag tror jag gör som fisken – åker med i strömmen och ser var jag hamnar.

Emma