SVEKET.

Det har inte varit lätt att heta Emma Skoglund den här torsdagen. Gårdagens terapi har satt bollen i rullning igen, så tårarna väller över. I dag har varit smått hysterisk. Grät och skrattade om vartannat på väg hem. Både den ena och den andra tittade en aning snett på mig där jag gick och torkade tårarna som bokstavligen forsade ner. Ögonlocken gick som vindrutetorkare på högsta fart. Men jag orkade inte. Orkar inte. Orkar inte bita ihop, hålla det inne. Vänta tills jag kommer hem med att släppa ut tårarna. När de kommer släpper jag fram dem, annars ligger de inuti och gror. Växer och förvandlas till bitterhet. Det spelar ingen roll var jag är, om folk glor eller undrar. Fan det är inte lätt att vara människa alltid, mer än så är det inte med det. Det är inget farligt, det är tårar; plåster för själen – som min mamma alltid sagt.

Hur människor har agerat mot mig när jag blev sjuk gör ont än. Fast det gått 3 år sedan allt började. Att bli bortprioriterad av ursäkter som bland annat kretsade kring platsen jag då var på gör att jag känner mig liten. Jag hade fått reda på att jag har en hjärntumör, läkarna pratade om alla risker, om att de inte visste riktigt hur vi skulle gå vidare. Där satt jag och kände hur livet rann mig ur händerna. I den situationen prioriterades jag bort. Jag fick höra att det varit lättare om jag bott själv. Eller framför allt att det skulle vara lättare om jag inte bodde hos den personen jag då bodde hos. Kan man inte lägga tjafs och agg åt sidan då? När jag drabbats av cancer? Den ursäkten är nog största biten till att jag har känt mig lika liten som en myra. Att jag inte är värd någonting, inte ens då – när den allvarligaste sjukdom slår till. Då stödet borde vara enormt kan man tycka. Jag hade stöd men också en hel del kom med ursäkter. Ursäkter på ursäkter. Jag har sagt att jag förstår dem, och det gör jag. Jag förstår en hel del av det som hänt – agerandet, hanterandet. Men jag kan fortfarande inte låta bli att ställa mig frågan ”hur hade du känt i den situationen??!”. Hur kan man prata om sådant som mitt boende just då? Jag har så svårt att acceptera det. Känner hur kroppens alla muskler spänner sig när jag tänker på det. Hur svårt ska det vara egentligen?! Men allt är lätt när man kan det och jag måste bara acceptera. Acceptera människors oförmåga, val och prioriteringar. Efter det och ställningstaganden kommer konsekvenserna – för oss allihop.

Just den biten, människors val, är det som skaver inom mig. Det smärtar fruktansvärt. Något jag behöver tiden för att få läka ihop inuti. Något jag behöver gråta över och prata om, hur ont och jobbigt det än är. För det som hände då… det känns som det kolossala sveket. Jag kämpade för mitt liv men människor valde annat framför. Människor kom med ursäkter och i ärlighetens namn finns det fan ingen ursäkt som gör det okej, även om jag kanske sagt att ”det är lugnt”. Uppenbarligen är det inte det, menar mina tårar.

Nej, just i dag orkar jag inte vara förstående, tolerant, ödmjuk och förlåtande. ”Be the bigger person” feeling. Nej, i dag känner jag mig bara sviken och känslorna får ha sitt utlopp.

Emma

5 reaktioner till “SVEKET.

    1. Thank you! 🙂 Professional writers, hmm, know some writers, but exactly how do you mean? Send me an e-mail if you want to.
      Take care!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s