SVÅRIGHETERNA.

Jag tampas med det dåliga samvetet. Den där känslan av att ansvaret ligger på mig. Att jag borde kliva fram och göra något, fast jag egentligen vet innerst inne att jag inte behöver. Det är inte mitt ansvar. Jag känner skuld. Skuld för så mycket. Det som förändrats, mångt och mycket på grund av att jag blivit sjuk. Jag vet att det inte är mitt fel, alltså mitt fel att jag blev och är sjuk. Ändå stinger känslan i magen. Det hänger över som ett mörkt moln.

Många gånger har jag fått frågan om jag varit arg för att jag blev sjuk. Kan inte längre minnas hur många som frågat det. Mitt svar har varit rätt likartat varje gång – njae, att jag har känt mest frustration, sorg och maktlöshet. Sjukdomen har jag så gott som accepterat i den mån jag kan, den är här. Den får väl vara här då, så länge jag får leva mitt liv. Inte mycket jag kan göra något åt. Däremot är jag arg över något annat och det är hur människor gjort i samband med att jag blev sjuk. Jag är förbannad och det gör fortfarande ont inuti. Såren är inte läkta, det spelar liksom ingen roll hur mycket man säger att ”det var väl inte så illa” ungefär. Jo. För mig var det det. För mig var det ett hugg rakt i hjärtat, ett knytnävsslag i magen. Människor som jag förväntat skulle stå vid min sida när jag tvingades möta mitt livs största utmaning. Människorna jag förväntade skulle finnas men som vek av, som stod vid sidan om och tittade på. Inget kliv fram. Det har jag svårt att acceptera. Det som hänt. Jag pratar om sjukdomen med K och det känns okej men när det kommer till relationer kommer även tårarna. De bara rann och rann och rann. Eller de rinner. Ja, det gör så ont inuti att tänka på, att prata om, att känna. Att inse. Jag trodde jag kommit längre i det, men jag är fortfarande trasig inuti.

Det finns några personer jag inte skulle klarat den här resan ”så bra” utan och det är mamma och J. Syster, bror. Det finns fler, men jag orkar inte räkna upp dem just nu.

Känns så fel på något sätt, att jag sitter här, med dåligt samvete. Med en känsla av att det är mitt ansvar. När jag egentligen inte borde känna något av det alls.

Emma