IDIOTI.

Ruskigt väder idag. Freja tittade på mig som om jag vore dum i huvudet när jag plockade fram koppel och regnkappa. Hon lade benen på ryggen och sprang mot närmaste gömställe. Men jag hade bestämt mig, jag skulle i alla fall ut. Känns som jag inte kan andas om jag inte är ute på hela dagen, något liksom saknas och känns tungt i hela kroppen. Efter många om och men kom F nästan frivilligt krypandes fram, med ögon som sa okej då, vi går väl ut… Väl ute fick både hon och jag ny energi, huvudet kändes lättare.

Vi strosade genom byn i duggregnet, mötte en bekant och fick promenadsällskap. Hon har nyligen ”gått in i väggen” som vi så fint kallar det, så vi blev att prata om hjärntrötthet, psykisk ohälsa och acceptans. Något vi båda tampas med varje dag. Svårigheterna med att göra något man älskat förut. Stunderna när man vill men kroppen bara stretar emot. Det går inte. Hon är där jag var förut, tack och lov orkar jag mer i dag. Tack och lov går det framåt och fastän det – där och då – kanske känns som att det aldrig kommer vända så vänder det en dag. Det är något jag är helt övertygad om. Jag har själv tvekat över det i svåra stunder jag har bakom mig, men i dag kan jag konstatera att det gör det. Det vänder till slut, jag tror att man ibland måste må förjävligt under en tid. Det är en tid som oftast känns som en evighet. Allt man vill är att må bra, nu, tålamodet på att vänta existerar inte. Man kanske frågar sig vad man gjort för att förtjäna det och svaret är endast ett: ingenting. Jag försöker se motgångar som tillfällen för utveckling, jag tror att allt ont för något gott med sig. Det gäller bara att kunna se det. Tror man också att det onda för något gott med sig kanske det gör det lättare att vara i det. Det har det i alla fall gjort för mig.

Där vi gick i regnet pratade hon om skammen över att känna ångest och det där dåliga samvetet som kommer dagarna man mår bättre eller till och med är pigg. Jag ville bara skratta, på ett tragikomiskt sätt. Jag kan ta henne i hand på så mycket hon nämnde. Samtidigt som hon nämnde allt hon tampas med känner jag hur allt inom mig kreverar. Vad fan håller vi på med egentligen? Vad är det för samhälle vi lever i… Jag blir så arg. Det är inte sunt. Vart jag än vänder mig är det människor som antingen ligger sömnlösa, grips av panik och ångest eller gråter för att vardagen och livet periodvis smärtar för mycket. Jag är glad att psykisk ohälsa äntligen är något vi börjar prata mer öppet om. Jag lider själv av det. Då och då sömnlösa nätter, stunder när dödsångesten griper tag i mig och jag blir som lamslagen, stunder mitt bröst sprängs av allt som gör så ont. Dagar när tårar är det enda som kommer och sorg är det enda jag känner. Det finns en så klockren textrad av Winnerbäck.

Ja stackars han som aldrig gråter
fast han släpar på ett höghus
Vad är det ingen ska få se
som ingen inte redan sett
och vart ska det där huset

Var ska vi med all den där tyngden vi bär på och inte vågar visa? Det är ren idioti att vi stänger in våra svårigheter i oss själva. Alla har vi våra problem och utmaningar, alla har vi något vi kämpar med. Alla mår vi riktigt dåligt ibland, kan vi inte acceptera det och sluta bära på det tunga själva? Kan vi inte bara öppna upp? Jag vet att det inte är så enkelt att ”bara göra”, men är det inte dags att acceptera att vi är mänskliga? Vi är inga supermänniskor som ska klara allt själva, vi behöver inte det. I skrivande stund känner jag mig som en hycklare som skriver så här, för jag är själv dålig på precis det här i stunder. Jag ska bära mycket själv och jag behöver jobba på att be om hjälp. Jag försöker öppna upp mer, sträcka ut handen. Det finns så mycket mer jag vill säga om det här, men nu tog allt bara stopp i huvudet. Jag återkommer till ämnet när tankarna gjort detsamma.

Emma