AMAZING.

Dagarna sedan jag kom hem från Polen har bestått av vila. Efter ett välbehövligt besök hos massören och ett stopp hos terapeuten kändes det skönt att komma hem till mina rutiner igen. Polen var underbart på så många sätt. Att spendera dagarna med min finaste vän kändes som en lyx. Vi fick kvalitetstiden vi länge behövt och det var oerhört skönt att slippa känna stressen över tiden. Vi tog dagarna som de kom, pratade, umgicks och pratade ännu mer. Vi åt och drack gott dagarna i ända. Maten var helt fantastisk – allt var så gott, men speciellt sushin, den är totalt oförglömlig! Gdansk är en vacker stad. Kullerstenar och små söta hus med fina detaljer, mönster och färg, något Sverige borde ta efter. Vi strosade en hel del, kikade in gallerian, bärnstenar och tegelstenskyrkan. Känslan av att vara på resande fot, att få komma bort, en paus från vardagen hemma, gjorde mig pånyttfödd. Jag blir alltid inspirerad av att vara hemma hos andra, se nya platser och kulturer. Hade kunnat stanna där om det inte vore för att, bland andra, Freja väntade hemma.

Kort från sista morgonen i Gdansk. Känslorna var minst sagt splittrade när jag satte mig i taxin till flygplatsen.

Det fanns några saker jag saknade och det fick mig att uppskatta det jag har här hemma mer. Det fick mig att tänka till och inte ta det föregivet, vilket man lätt gör när det gäller saker man har varje dag. Bara det som att ha friskt dricksvatten ur kranen och ett stort urval av ekologisk mat. Känner mig mer tacksam över det, ibland behöver man få lite perspektiv och påminnelser.

Polen förde med sig mycket bra. Bara det att jag fixade att resa, byta flyg och inte bli helt förvirrad eller stressad kändes som en vinst. Och inte minst en rejäl självförtroendeboost. Att fixa resor och liknande situationer är inget jag tar för självklart längre. Inte efter hjärnoperationen, strålningen och allt annat som påverkat mig och förändrat mina förutsättningar. Resan var stor för mig och det är nog få som förstår utmaningen i det. Men jag klarade det på helt egen hand och det fick mig att växa.

Pausen från tankar på Mårten, framtiden och oron var givande. Det var så skönt att fokusera på annat, njuta av livet till max och inte tänka så långt fram. Bara här och nu. Det känns som att min och Mezgins relation stärktes och lyckan över att jag får ha henne i mitt liv är om möjligt ännu större nu. Livet kommer med många utmaningar, uppförsbackar och hårda slag. Hon har stått bredvid mig i med och motgång och äntligen kändes det som att jag fick ge något tillbaka. Hon är en sådan vän där ord inte alltid behövs, tystnaden kan vara talande nog. Fast ja, för det mesta (för att inte säga alltid) babblar vi i ikapp – non stop.

Vi två, kaffe- och fikasugna!