SAMVETET & SJÄLVKRITIKEN

Ute är det grått och regnigt, så vi myser inne denna ruggiga måndag – med te och vila under filten. Helgen har varit över alla förväntningar, jag känner mig både bortskämd och lyckligt lottad över min familj och mina vänner. I torsdags var det 25 år sedan jag tog mitt livs första andetag. Jag har alltid älskat att fylla år men i år kände jag mig extra lyrisk, vet inte riktigt varför. Delvis kanske för att jag såg/ser det som en vinst att jag fortfarande vandrar runt på jorden och även att jag inte hade några förväntningar. Jag fick middagssällskap och fikabesök efter fikabesök, kramar och presenter. Den ena överraskningen efter den andra. Ja, som sagt, jag är lyckligt lottad. Stort tack till alla som på ett eller annat sätt förgyllde min dag!❤️

Mitt i glädjen tampas jag återigen med mitt dåliga samvete. De dagar jag känner att jag mår bättre, att jag är piggare och gladare och orkar göra saker kommer det. Den där känslan av att jag fuskar eller på något sätt utnyttjar. Stinget i magen över att jag orkar göra saker men att jag inte jobbar. Jag gör inte ”rätt för mig”, så att säga. Pratade med förra terapeuten om det här förut. Hon frågade mig om jag inte tyckte att människor som drabbats av sjukdom eller annat som gör dem icke arbetsföra har rätt till hjälp. Jo, självklart svarade jag. Kan man inte jobba så ska man få den hjälp man behöver, var mitt svar. Det står jag kvar vid, men när det kommer till mig själv är jag, rent ut sagt, så jävla hård. Jag klarar inte att jobba än, min kropp är inte redo, ändå bannar jag mig i det undermedvetna. Jag säger att andra ”utsatta” har rätt till hjälp, men på mig själv har jag höga krav att jag ska jobba. Trots min sjukdomssituation… det är så sjukt när jag tänker på det.
Jag hör det ihåliga, det idiotiska.

Sedan 5 år tillbaka har jag och M pratat om att jag ska hälsa på henne i Polen. Tajmingen har inte funnits pga studier och jobb, sedan blev jag sjuk, nu äntligen är jag både fysiskt och psykiskt sett redo. För några veckor sedan bokade vi flyg och nu på torsdag åker jag. Något jag är så galet lycklig över så jag spricker nog av längtan! Men resan väcker också det där samvetet som känns dåligt. Att det känns som jag åker för andras pengar. Att jag lika gärna kan jobba då om jag kan resa. Jag vet ju att det inte är sant, att det inte stämmer. Resultatet av Arbetsförmedlingens utredning visade att jag inte är redo, ändå har jag de kraven på mig själv. Att jag borde jobba.

Tänk att det är så lätt att vara hård på sig själv men snäll på andra. Jag jobbar på att se mig själv med andras ögon, för att bli snällare på mig själv. Det dåliga samvetet kommer först, sedan kommer logiken in. Där krockar det och det blir många gånger som myrornas krig inombords. Den där dumma och hårda domaren inom mig, vad ska jag med den till? Är övertygad om att jag inte är ensam om det här, troligtvis långt ifrån. Vi borde försöka se på oss själva som våra närmaste ser oss. Att skippa drämma den självkritiska och hårda klubban i bordet vid första chans – det är mitt långsiktiga mål.

Emma

6 reaktioner till “SAMVETET & SJÄLVKRITIKEN

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s