Det undermedvetna bearbetar hela tiden saker och ting, sänder budskap och tecken. För ett tag sen var det den där snaggade personen som attackerade mig i mörkret. Cancerns överrumpling. Cancerns försök att få mig att sluta andas. Att ta mitt liv. Om nätterna vaknade jag i panik över andningsnöd och dödsångest, övertygad om att ”nu dör jag”. Desperata försök att ropa på hjälp, med uteblivande resultat. Jag fick inte fram ett ljud, bara ett väsen. Skräcken och rädslan var så total när jag vaknade. Satt länge i sängen och såg mig omkring, förvirrad över vad som var verklighet och fantasi.
Drömmens kolsvarta omgivning har gjort mig mörkrädd i dag. Rum dränkta i bäckmörker får mig lätt att bli snurrig och tappa greppet om var golvet är. Det påminner om traumat jag var med om den 11 september 2011. Då jag också tappade avståndsedömningen. Det är lika när jag går i ett mörkt rum numera. Det blir som en norsk fylla, eller nej, som att gå i lustiga huset. Där golvet är ojämnt och rör på sig. Att gå där utan något som helst ljus och med skräcken i både mage och hjärta. En miljö som i drömmen gör att cellerna trycker på play; paniken och tankarna kommer automatiskt. När som helst kommer han, Mårten, och attackerar. Under drömmens gång frös blodet till is och alla muskler i kroppen spände sig. Snart, snart kommer skuggan mot mig och jag tvingas återigen slåss och kämpa för mitt liv. En dröm som kändes så äckligt verkligt.
Jag är där igen, ny dröm. Jag ligger i sängen och sover. Plötsligt sliter och drar någon i mina fötter och händer. De håller fast mig, jag sprattlar, sparkas och stretar emot. Rädd samtidigt som jag känner irritation och ilska. Försöker slita mig loss. Återigen försök att få fram ord, denna gång ”släpp mig, men va fan släpp mig!”. Som en hård och tydlig order, men precis som förra gången kommer bara ett väsen. På något sätt är hela situationen som en gråzon mellan sömn och vakenhet. Jag ser omgivningen som är mitt sovrum. Det är halvmörkt och jag kan urskilja täcket, fönstret med sina persienner, byrån, tak och väggar. I den biten känns det som att jag är vaken. Någon håller fast mig men jag ser att ingen står där bredvid mig eller nere vid fotänden. Har svårt att prata, alla mina försök till ilskna kommandon blir bara ett hest väsande. Jag kan känna det i halsen, i kroppen – hur jag tar i allt vad jag har. Jag svingar och sparkar med mina lemmar, men jag sitter förgäves fast. Kommer ingenstans och ingen lyssnar på mina uppmaningar. Orden brinner i mig. ”SLÄPP MIG!”. Tyst väsande, panik och irritation över att bli fasthållen. Drömmande känsla.
Det som gör att jag känner mig vaken är att jag tar i med hela kroppen för att vakna. Känner halsens anspänning, ser rummet och i tankarna snurrar det runt meningar som ”vakna nu då, kom igen, vakna”. Det medvetna och obehagliga i drömmen gör att jag vill vakna och till sist slår jag upp ögonen. Inser att jag inte sitter fast, de har släppt. Ingen håller i mig. Jag drömde.
Emma
Emma Skoglund 