I WANT TO BE MORE CAREFREE.

Nu kliar det i fingrarna och tankarna vill summeras i skrift. Sommaren har varit, ja upp och ner på ett stundvis obehärskat vis. Ibland ett töcken som jag skrev tidigare. När det pågår mycket känslomässigt krävande saker säger det sig självt att man blir trött. Urvriden som en trasa som många skulle uttrycka det. Våren var tung för mig, även början av sommaren. Terapin som sätter igång sin process – både på gott och ont – och omgivningen som ibland blir som den blir. Förändring i mitt beteende blir så klart dominoeffekt för alla runt om, som berörs. Vilket gör att dynamiken i omgivningen förändras över lag. Senaste tiden har det har varit sjukdomar, tjafs, oro och frustration på många håll runtom mig. Med skilda föräldrar står jag med två familjer som befinner sig i sorg pga cancern. Känns som att oavsett vilket håll jag vänt mig åt har det varit ledsamt och oroligt. Egentligen otroligt förståeligt kan jag känna, även om jag till och från varit nära att sjunka i tårar. Påfrestande omställningar i livet tar på psyket och när psyket har det tufft tar det på kroppen. Allt har hopat sig, som en så klok vän sa. Allt har verkligen hopat sig denna sommar, känns som det varit något nytt att förhålla sig till hela tiden. Farfars situation, grannens situation, Js situation – alla berörda av cancerbesked och radikala förändringar i livet – har dragit upp många av mina minnen. Minnen från resan jag gjort, allt från hur det började, till behandling, till idag. Det närmar sig 3 år och det är en hel del minnen som dras upp. En stor mängd händelser på kort tid.

Kroppen som sakteliga började komma ur balans med diverse blodprover ledde till natriumtabletter och ny epi-medicin. Vissa dagar en trötthet som gjorde att jag sov som en tonåring. Samtidigt som jag minns de tyngre dagarna och allt som varit känslomässigt jobbigt minns jag även glada dagar. Dagar med mer energi och lycka i sinnet. Jag vill inte att det negativa ska lägga sig som en smog över det positiva. Jag vill minnas det bra, minnas sommarkvällarna jag skrattat, dagarna jag umgåtts och myst med de betydelsefulla. Höjdpunkterna som bröllop för E&J, bröllop för M&I som också innebar en Västerås-tripp, kvalitetstid med C och besök. Promenader på vida åkrar och i lummiga skogar, svettiga soldagar i gräset och simturer i svalkande vatten. Insikten jag kom till i Västerås efter att ha skrattat så magmusklerna kändes, ryckt på axlarna och tänkt ”vad gör det?”, levt fullt ut under en kväll. Där och då glömde jag Mårten för en stund, huvudvärken och öronen. Fokuserade på känslan jag hade i kroppen och mådde bara gott. Jag kände mig carefree och det är en känsla jag vill känna oftare.

Kom hem till min fyrfotade vän och kände mig less på att prata om vissa saker. Det som varit, relationerna och situationerna jag bearbetat, pratat om och förklarat. Usch, nu är jag bara trött på det, känner mig klar för tillfället. Stänger det kapitlet och ser framåt. De tyngre dagarna gör jag som en av de som inspirerar mig mest; plockar fram mina mentala lyckopiller. Stunderna jag mått som bäst, då jag befunnit mig på toppen av världen. Känt hur lyckan bultat i bröstet och leendet varit totalt på mina läppar. Min feng shui-orkan fortsätter i hemmet och jag slänger upp foton och peppande citat på väggen. Allt för att maximera och hjälpa mig själv på traven då det är svårare dagar.

Jag behöver skratta mer, jag behöver känna mig mer carefree. Slappna av, något som är lättare sagt än gjort när man genomgått och genomgår det jag gör. Men jag vill, jag kan och jag ska. Det kräver som mycket annat innan det sitter; träning.

Emma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s