HEJ OCH GLAD PÅSK FRÅN SOFFAN.

Det smyger en röklukt in genom springan vid balkongdörren. Ute sitter grannarna på balkongen och njuter av öl i solen. Troligen påsköl, mums så gott. Jag sitter inne med en bok i handen och njuter i alla fall av ljuset som strömmar in i vardagsrummet. Frossar lyxig choklad och istället för att hinka te har jag bytt koppens innehåll till kaffe. Helgen blev inte som jag ville, hade sett fram emot att måla ägg med familjen och frossa i diverse goda ölsorter och maträtter. Men det är ju så; det blir inte alltid som man tänkt sig och som man vill. Jag är en av dem som verkligen fått känna på det när det gäller livets brutala vändningar. Denna vecka och helg är jag som tur är bara sjuk, förkylnings-sjuk.

Det vilar något slags lugn i bröstet, samtidigt som jag känner tårarna bryta sig fram. Över vad? Jadu, det är en bra fråga vad det är denna gång. Men det känns läkande, stärkande. Fåglarna som kvittrar ikapp utanför skänker ett hopp om en evig sommar och värme som den bleka kroppen så väl behöver nu. Jag har läst några av mina gamla blogginlägg och det rör upp mycket känslor. Känner mig oändligt tacksam att ha ett arkiv att rota i när det gäller både bilder och skrift. Även om jag önskar bilderna från sjukhuset och behandlingstiden var fler. Men ja, jag vet att jag då inte gärna ville vara med på bild. (Förresten vem bryr sig dessutom om att dokumentera när all energi går till att överleva?) Kan känna en sorts saknad från den tiden, sjukhuset och behandlingen kändes tryggt. Alltid någon runt omkring en och behandlingen gav mig en maktkänsla. Idag är den maktkänslan förflyttad till min livsstil – hur jag lever och försöker tänka är mitt enda kort att spela för att rå på sjukdomen. Förhållningssättet till dagens vardag, som inte alltid är enkel.

Känns som jag fortfarande står med fötterna i två liv, mitt gamla och mitt nya. Jag vet var jag vill, men jag håller fortfarande kvar vid saker som varit så knogarna vitnar. Hur jag levde förr och en önskan att jag kunde fortsätta göra det idag. Friheten. Så klart. Men även om jag samtidigt knappt saknar det, tror jag mer det är idén av det, minnet av det. För idag har jag i en bemärkelse det liv jag vill ha, som jag länge strävat efter. Ett liv jag mår bra av. Ett liv att må så gott som ”bra” i trots omständigheterna. Det finns självklart saker att putsa på, det finns alltid saker att putsa på. Men för att vara cancersjuk kan jag se framstegen jag gjort och det värmer. När solen bländar mig genom fönstret tänker jag på uttrycket ”framtiden är ljus, så ta på dig solglasögon”. Och jag känner lycka. Lycka, sorg, glädje, bekymmer, elände och ett jävla rus från livet. Allt på en gång – Emma-style – alla dubbletter som pågår inom mig, alla känslor på en och samma gång. Och där dök Per Gessles sjungande röst upp i mitt huvud… 

Emma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s