DET FINA OCH DET FULA.

Det är mycket nu. Eller ja, känns som det är det mest hela tiden. Kämpar jag inte med de psykiska delarna när det gäller att vara sjuk så är det en kamp med relationer, ork, värk, ja listan kan göras alldeles för lång. Sista tiden känns mer känslomässigt upp och ner än det gjort på ett tag. Smällarna kommer när jag åter och återigen inser mina begränsningar. Samma gamla vanliga problem; jag vill för mycket. Jag önskar och jag vill… Men kroppen och hjärnan är inte där än. Det kommer ta lång tid för mig att bli synkad i hjärta och hjärna och samtidigt kunna känna ett lugn i själen.

Frustrationen, maktlösheten och sen den där dumma paniken. Paniken när värken är för outhärdlig och det efterföljande bristande tålamodet. De går hand i hand. Jag står hela tiden och balanserar vid randen till ett stup. Marginaler? Nej, de finns inte. En sådan dag kan min envisa hund får mig att tippa över och ramla dit – nerför in i mörkret. Explosionen och kortslutningen som då blir i huvudet. I hjärnan där allt annat också pågår – tankar, känslor, tumör, trauma. Alla ”småsaker” som bara är som de är, som jag inte kan ändra, blir tillsammans överväldigande. För mycket. Obotlig cancer. Maktlösheten över att inte kunna ta mig ur Mårtens järngrepp. Alla små bitar som sjukdomen fört med sig kräver mycket av mig. Inte bara självdisciplin att sköta mina rutiner så kroppen funkar relativt bra, utan även att peppa mig själv varje morgon jag vaknar. Att hela tiden försöka ligga ett steg före, fortsätta kriga. Vara förebyggande i hur jag lever – hur ska jag säga? Mindfulness kanske, till 100%. Här och nu, mycket behöver vara lugnt och stilla.

Livsförändringar har jag gått igenom, radikala sådana. Jag är välsignad med en jävlaranamma och en egenskap som får mig att ”just do it”, även när det tar emot. Att ta tag i problemen och se målet, när jag väl ”bara gjort det” som krävs, är vad som får mig att göra det. Men svårigheten att alltid ha sådan disciplin och samtidigt vara sin egen coach blir när jag bor själv. Allt i livet är så dubbelt, vågar nog säga allt faktiskt. Yin och yang, svart och vitt, dag och natt, ja och nej, frisk och sjuk, lätt och svårt. Ju fler insikter och lärdomar jag kommer till desto mer tror jag att allt hänger ihop. Hör allt virrvarr i huvudet och känner hur jag börjar snurra iväg nu.

Vardagen har varit en himla karusell, topparna och dalarna kommer på löpande band. Även om jag aldrig kommer vara tacksam att ha en obotlig hjärntumör så är jag tacksam över vissa saker det fört med sig. Det finns många svårigheter och jävliga saker med Mårten, men samtidigt försöker jag verkligen se det positiva de tyngre dagarna. Alla fantastiska människor jag träffat ”tack vare” Mårten. Min syn på livet vilket ger mig livskvalité på ett helt annat sätt än innan. Vetskapen hur skört livet är – jag vet det, jag säger det inte bara utan att reflektera över det. Vi vet aldrig när det tar slut.

Det är så, det fina och det fula med att vara obotligt cancersjuk. Å ena sidan å andra sidan – det dubbla – hela tiden bra/dåligt, bra/dåligt, bra/dåligt in i evigheten.

Emma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s