ÄNNU EN ONSDAG SOM GÅR MOT SITT SLUT.

Smått maniskt vandrar jag runt i lägenheten och slänger. Rensar, går igenom och snyggar upp. Oroligheterna inom mig kräver ordning runt omkring, en organiserad lägenhet och ett enkelt intryck med få saker framme. Hjärnan orkar inte med det ständiga sorterande som pågår. Min kropp kräver lugn och stillhet. Jag känner hur jag skriker inombords, över frustration, maktlöshet och pendlande ångest. Sjukdomens alla avtryck i min själ.

Den enkla lösningen för att inte bli besviken på människor är att sänka sina förväntningar. Men att sänka sina förväntningar på de nära är allt annat än enkelt. Jag känner att vardagen ofta kantas av besvikelser, för jag förväntar mig mer, kräver mer. Tumören i mitt huvud har dessutom ställt allt på sin spets vilket lett till att det mesta blir enormt påtagligt. Jag är mycket känsligare än jag var tidigare, precis som att min kropp och mitt psyke blivit försvagad, sargad. När livet slänger sina utmaningar på en kan vi nog alla konstatera att det sätter sina spår, mer eller mindre. Mina har blivit både stora och djupa. Ärr och sår som tar år på sig för att läka.

Emma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s