Det är svårt att hela tiden försöka hantera och känna kontroll. Kontroll över kroppen och smärtan, kontroll över tankarna. Känslorna. Tillsammans blir de stundvis bara för mycket. Jag har blivit duktigare på att lyssna inåt. Att lyssna på mitt hjärta och ställa det mot konsekvenserna som kommer med olika val. ”Vad vill jag” är något som jag frågar mig miljontals gånger under en dag och idag har jag kommit så långt att jag även gör som jag vill. För min skull och inte någon annans.
Jag kämpar mig framåt. Beslut jag är tvungen att ta gör vissa gånger förfärligt ont och önskan att det såg annorlunda ut svider i hjärtat. Att jag inte kan förändra människor är den eviga påminnelsen som får mig att bita mig i tungan, ta ett djupt andetag och försöka acceptera läget. Hah, vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vill skrika så det hörs tydligt ända ut i rymden. Jag får spel på all acceptens jag blir tvingad till för att kunna gå vidare. Sveken är otaliga, men hey, acceptera situationen bara!
På ett sätt får de bra valen mig att må bättre fysiskt. Musklerna slappnar av mer, men tankarna… Det är där den riktigt hårda kampen utspelar sig.
Emma Skoglund 