A REMINDER.

Den senaste tiden har verkligen varit tung. Oförståelse och kommunikationsproblem, sårat hjärta och allmänt frustrerade känslor. Inombords har det varit uppror vilket får direkteffekt på hjärnan och huvudvärken. Spänningarna i kroppen är bara för många. Tårarna ligger långt uppe på ytan och personer med stora hjärtan och en tendens till att lägga handen på axeln får mig att bryta ihop. Det är så mycket sorg som behöver komma ut. Varje gång jag pratar med en som frågar, som bryr sig om vill jag helst streta emot och byta samtalsämne. När kranen väl slås på då finns det ingen återvändo. Men fuck it tänker jag, och låter tårarna hysteriskt rinna ner för kinden.

Jag försöker komma ihåg allt nytt jag lärt mig. Förändring är en process som tar sådan tid och det är många gånger – som den här – obegripligt jobbigt. Gamla Emma vill lätt falla tillbaka i gamla mönster. Invanda beteenden, vanor. När jag av naturen är omhändertagande och sedan långt tillbaka tagit ansvar för andra blir det en utmaning att göra annorlunda. Varje gång jag hamnar i en situation krävs det att jag stannar upp och tänker efter. Allt går så automatiskt annars. Jag måste lära mig att släppa och att se vuxna för de vuxna som de faktiskt är. I tanken har jag kommit längre än i känslorna. Tanken är på det klara men hjärtat med dess känslor hoppar lätt in och tar över. Agerar efter hur gamla Emma tänker. Två komponenter som inte är speciellt synkade som det ser ut i dag. Det är där jag måste ge mig mer tid även om tålamodet lyser med sin frånvaro stundvis. Jag vill bara må bra. Så klart.

När jag blir negativt påverkad av omständigheter runt omkring mig blir jag sämre i kroppen och jag inser att det definitivt inte går att fortsätta som jag gjort. Jag måste göra annorlunda, välja rätt för mig själv. Jobba för att hitta balansen igen, få tillbaka energin och livsgnistan. Jag måste sörja det jag förlorat, acceptera det jag inte kan förändra, återigen släppa, släppa andras problem och inte lägga dem på mig själv.

Jag har suttit fast, som i kvicksand – kämpat för att ta mig upp men bara sjunkit längre och längre. Inte kommit någonstans. Knappt fattat varför, inte kunnat sätta fingret på det stora problemet, förrän nu. Med hjälp från terapeuten insett vad det handlar om i grund och botten, hon satte verkligen huvudet på spiken. Frustrationen man kan känna över att något är fel men inte exakt veta vad det är äter upp en. Först när man identifierat problemet kan man ju också agera och göra något åt det. Enbart det har gett mig en gigantisk lättnadskänsla så jag vill gråta krokodiltårar.

Alla gör vi val i livet, alltid, varje dag. Även de gånger vi aktivt inte väljer något har vi också då gjort ett val, ett val att låta bli. Allt vi gör får självklart konsekvenser. Att jag ska ha så lätt för att säga men så svårt att agera efter det när det gäller andra än mig själv. Reminder to myself: alla har ett eget ansvar över sitt liv. Alla har ett eget ansvar över hur man väljer att ta något.

Inte mitt problem, inte mitt problem, inte mitt problem, inte mitt problem, inte mitt problem… Inte mitt problem, Emma!

Emma