110911.

Dagen med stort D. Dagen som förändrade allt, och allt på ett ögonblick. Vissa kanske sitter hemma och fnyser nu, tänker på klyschan att man ska ”ta vara på livet för det kan förändras på ett ögonblick”. Men så är det, precis det hände mig. Ett epilepsianfall och plötsligt uppdagades att jag var cancersjuk. Sedan den dagen har 11 september varit ett datum som varit förknippat med panikkänslor, ångest och en otrolig sorg. En dag som jag alltid bävat inför och i princip fått magont av. Ögonen tåras när jag tänker på det, den dagen för två år sedan. Skräcken och paniken av att vara helt själv och tro att när som helst ligger jag här, död. Det som följde vet ni trogna läsare redan by now.

Många förstår inte hur pass tufft jag har det. Min pondus, mitt positiva tänkande och jävlaranamman lägger sig som ett filter över det som pågår. Innanför lägenhetsväggarna, i hjärtat, kroppen och hjärnan. Skrapar man på ytan, frågar, petar, gräver så sipprar det långsamt ut. Sedan dag ett har jag stångat mig blodig, kämpat i motvind då sjukhusets läkare och sjuksyrror ofta ifrågasatt mig. Tittat skeptiskt och tyckt att jag inte ”verkat må så dåligt”. Jag har hela tiden stått upp, tack vare någon slags inneboende styrka, men min styrka har slagit mig själv i ansiktet. Sjukhuspersonalen har sett en person som kämpat på, som inte behövt så mycket hjälp, som verkat må bra. Jag vet själv att jag både skrattat och tagit besked och kommande behandlingar och ingrepp med en klackspark. Allt som rena rama överlevnadsinstinkten. Typ Emma, vad skulle hon behöva hjälp med? Psykolog? Rehab? Äh, knappast! När jag idag summerar resan fram tills nu, kan jag konstatera det. Jag har kämpat för hårt inför sjukhuset, så de har inte fattat hur mycket jag faktiskt behövt dem. Hade jag brutit ihop, blivit deprimerad och självmordsbenägen hade jag nog sorgligt nog fått hjälp. Självmordstankar verkade främst vara något som krävdes på Västerås centrallasarett – vad skulle jag annars ha hjälp med? frågade man sig där.

Väl hemflyttad till Dalarna (hösten 2012) och tillhörande Falun började förändringarna sakteliga ske. Otaliga byten av läkare, remiss till Hjärnskadecentrum för utredning angående rehab och äntligen en samtalskontakt – utan minsta ifrågasättande efter att jag sagt ”jag är 23 år, lever med obotlig cancer och har inte fått någon samtalskontakt”. Där träffade jag Eva Norén. En kvinna som förtjänar att höjas till skyarna. Hon sparkade mig i baken och fick mig att börja med Mindfulness, stanna upp och leva här och nu. Hon ifrågasatte mig på ett positivt sätt, fick mig att reflektera över hur jag gör, varför jag gör det, för vem jag gör det. Hon fick mig (bland annat) att bryta mitt dåliga mönster, då jag fortfarande satte alla andras välmående framför min egen, trots att det var jag som var sjuk. Eva, dina ord, ditt ihärdiga härliga men ack så jobbiga tjat börjar gå in på riktigt. Du är en av mina änglar, du kom ner som från himlen precis när jag behövde det som mest. Jag hoppas du tittar på din ängel och förstår vilken skillnad du gjort i mitt liv.

Jag har i mina dagar oroat mig mycket. Hur kommer det gå för mig? Tänk om tumören börjar växa igen… Rädslan blir stor varje gång en riktig kämpe går bort i cancer. En sådan där med jävlaranamma. Det påminner mig om att det kan hända mig, livet kommer inte med några garantier. För det mesta försöker jag höra Evas ord då; det får du ta då, Emma. Inte nu, för det är inte så just nu. Det blev nog en av mina viktiga vändpunkter, som jag krampaktigt håller mig fast i. Jag ser mig själv i Eva och det är nog också delvis därför hon har berört mig så djupt, liksom fastnat.

Åter till ”helvetesdagen”. Jag lade mig igår kväll och det kändes en smula tungt. Men så dök ännu ett klokt uttalande från Eva upp; ”Bara för att det har varit så förut behöver det inte bli så idag, eller imorgon. Du kan väl inte spå framtiden, eller?” Inspirerad av det, Manuelas ord och Mia Törnblom vaknade jag imorse och sträckte på mig. Bestämde mig för att 11 september ska bli en bra dag. En dag att fira. Ett datum ska inte få förstöra för mig. Detta ska bli en dag som jag firar mig själv och min resa. För under dessa 2 år så inser jag att jag har kommit väldigt långt, trots alla motgångar.

Enormt stort tack till er som stöttar. Mamma är också en av mina änglar. Som är helt fantastisk, utan henne vet jag inte hur det hade gått. Sämre, det är ett som är säkert. Caroline B är också en jag måste tacka extra, för att du förevigat en av de viktigaste perioderna i mitt liv (bland annat).

Jag har sagt det från början och jag säger det igen. Ingenting ska få stoppa mig.
Inte ens en obotlig tumörjävel. Och vet ni? Dagen har varit riktigt bra, med både skratt och tårar, lycka och sorg.

Emma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s