”Emma är 23 år och har drabbats av obotlig cancer.” Jag läser orden, uttalar dem högt för mig själv. Smakar på dem. I samma stund blir jag torr i munnen och det känns som jag har ett snöre runt halsen. Luften kommer varken in eller ut som den ska, det går trögt som om ett lock ligger på. Varje gång jag läser andras ord om mig själv känns det lika overkligt. Jag – cancer? Det är den hårda sanningen, jag står i boxningsringen mot en dödlig sjukdom.
Jag har fått behandling. Läkarna har gjort vad de har kunnat, nu kan jag bara hoppas att Mårten sover sig genom mitt liv. Att han aldrig börjar växa igen – hela rummet börjar snurra av bara tanken. Framtiden är oviss, som för alla. Det är bara det, att det är så otroligt påtagligt att verkligen veta att min tid är utmätt. Fortfarande ligger frustrationen och pyr, tankarna om alla vänner som stegar framåt i livet. Jag står still. Barn, barn, kommer jag komma dit? Jag vet, jag har sagt det förut, men det är så här i min värld. Hör hur vissa säger ”tänk inte på framtiden, var här och nu”, ”du har kommit långt Emma, du är ung, du har tiden på dig”. Men tänk så är det inte åldern som hindrar mig från att skaffa barn då? Kanske är det orken, eller sjukdomen i sig.
”Tänk inte på framtiden”… Hur fan ska jag inte kunna tänka på framtiden? Den står för dörren, jämt. Och jag är 23, vem har inte eller har inte haft dessa tankar vid samma ålder? Så snälla, kom inte och säg att jag får ta det då. För jag behöver bearbeta det nu.
Emma
Emma Skoglund 