Faller pusselbitarna på plats? Vågar jag tro det? Att det tar sig, bit för bit och att det kanske kan förbli så? Jag är livrädd för att göra större konstateranden att det går min väg. Att jag är på rätt spår och att jag mår bättre än på länge. Usch, nu blir jag ledsen. Earth, Wind & Fire spelar September i bakgrunden och här sitter jag med någon slags tvetydig känsla av lycka och skräck samtidigt. Att våga tro att vardagen kan bli någotsånär normal igen är svårt. MR kommer fortsätta och sjukhusbesök likaså, men att känna sig bättre, kunna göra mer saker, ta sig ur lägenheten och livet som isolerad och otroligt sjuk. Tänker på mamma, som kom en dag med tårarna i ögonen och nämnde att hon tänkte på mig när hon hörde låten Stronger than ever med Magnus Carlsson. Jo, lite så känner jag just nu men skräcken finns där. Kanske är jag mest rädd för att konstatera just för att min tur inte ska vända. Jag har nog länge varit sådan, ”konstatera inte för då vänder det”. Men det behöver det inte göra. Mindfulness, right?
Allt tar sådan otrolig tid. I många inlägg tidigare har jag sagt att det går åt rätt håll, att jag känner mig bättre och att jag troligtvis kommer konstatera det ett X antal gånger igen. Psyket behöver verkligen sin distans för att kunna mata in alla information. För varje månad som går har psyket fattat lite mer. Jag måste ha tålamod. Tålamod, tålamod, tålamod. Och acceptens, minst lika mycket som tålamod, om inte mer. Utan acceptens kommer jag ingenstans, antar att det är därför det tar sådan tid.
Idag slår jag av TV och satsar på meditation och mindfulness som får genomsyra denna måndag. Lugn och ro, luft och promenader med Freja. Idag finns inga måsten. Idag ska jag inte gå någonstans. Jag ska inte göra något. Jag ska inte uppnå något.
Emma
Emma Skoglund 