LÄRDOMAR.

Framtiden. Den känns jävligt läskig, samtidigt som jag känner lite fjärilar i magen över tanken. Mötet med Försäkringskassan blev känslomässigt så fort pratet om framtidsdrömmar, eventuella jobb jag kan tänka mig och sociala sammanhang kom på tal. Förståelsen över livet jag levt sedan jag blev sjuk finns verkligen hos rehabteamet, just isoleringen från omvärlden som blivit. Återhämtningen och kampen som varit efter resor in och ut från sjukhuset har tvingat mig till vila och en allmänt osocial vardag. Det är inte precis så att jag springer på kollegor, vänner eller andra bekanta hemma. Det är grannarna och familjen och det har varit dem högst. Fram tills nu, när bollen sätts i rullning angående arbetsträning – även om det inte blir aktuellt att börja just precis nu i dagarna. Dock inom en snar framtid, när jag känner mig redo och orken finns.

Det gör fruktansvärt ont att titta tillbaka. Att gå från studentlivet och allt som hör därtill när man är 21 till att bli som en 90-åring och inte orka ett skvatt, flytta hem igen ofrivilligt. Beskedet att man är obotligt sjuk och måste lära sig acceptera denna vardag. Det värsta är allt jag gått igenom och det är först efter att jag fått distans till det hela som det känns riktigt jobbigt. Jag har bearbetat det förut men tydligen måste jag gå igenom det igen. Troligtvis igen och igen i framtiden också. Men det är nog för att situationen jag är i nu är inte lika kaosartad som den varit. Jag har kontakter på sjukhuset jag känner mig trygg med, jag har en terapeut som hjälper mig, jag går på mina kontroller, mindfulness-tänket sitter bättre och relationerna löser sig. Det går bra, jag måste bara lära mig hantera allt nytt. Lära mig göra på sådant sätt som funkar för mig idag, göra annorlunda, tänka annorlunda. Välja och välja bort. Allt detta gör att jag kan slappna av lite mer här och nu. Även om det fortfarande finns trassliga trådar att reda ut så är de färre än förr. Är inte det huvudsaken ändå?

Det kommer antagligen ta hela mitt liv att lära mig allt jag behöver för att det ska funka felfritt. Förresten är det liksom dumt att sikta på felfritt i livet, för det är livet. Det kommer inte med några som helst garantier. Åt helvete med Mårten men jag tar min ryggsäck av erfarenheter och fyller den med tiden, förhoppningsvis lär jag mig av allt jag varit med om. Oavsett hemskt eller underbart.

Idag känns det som att jag fått en andra chans till livet. Tro mig när jag säger att jag kommer ta den och göra det allra bästa av den.

Emma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s