I HUVUDET PÅ EMMA.

Tusentals faktorer måste jag lära mig acceptera i situationen obotlig cancer. Tålamodet, ödmjukheten och förståelsen som krävs från min sida blir ibland för mycket. Att vissa människor inte förstår, att de vänder och vrider på det och får det till att det är synd om dem. Jag tycker inte synd om mig, men självklart tycker jag det är en jävlig situation jag hamnat i. Vissa verkar tro att det är någon slags tävlan om vem som haft det värst, liksom vem som lider mest. Det här är ingen tävling och allas olika lidande går inte att jämföra. Olyckor, sjukdomar, svält och andra tragedier människor drabbas av kan man inte sätta i relation till varandra. Jag kan i alla fall inte det. Säga att det ena är värre än det andra. Nej, det skulle vara som att ge de andra en käftsmäll, att försöka få det till att jag har det värst. Förminska de andra drabbades känslor, eventuella rädsla eller vad det än må vara. Nej, jag kan inte jämföra så…

Jag känner mig lite irriterad på mig själv. Har konversationer jag vet inte leder någon vart. Det blir som att riva upp ett sår och dessutom hälla salt i det – jag vet att det kommer göra ont och det gör ingenting bättre. Men jag antar att det är någon liten del av mig som bara vill att det ska bli bra. Som också måste få spy ur sig känslorna, de som ligger i hjärtat och gör så ont.

När jag i skrivande stund funderar över det, över alla känslor som nu uppstår, så vet jag inte om det verkligen är dessa konversationer som är problemet. De är troligtvis bara en del av sanningen. Jag är nog jävligt förbannad över att jag sitter i den här situationen. Att jag har förlorat det jag har förlorat, tvingas genomgå cancer, ensamheten i denna erfarenhet. På ett sätt kommer jag alltid vara ensam i den. Tårarna rinner och axlarna guppar, i huvudet hör jag Evas ord; ”det är bra Emma. Det är bra, låt det få komma ut.” Förvirringen i vad jag egentligen gråter över är total. Cancern, förluster, trauman, ovisshet, värk, svek.

Mindfulness försöker lära mig att inte fullfölja mina tankar. Istället ska jag se dem som molnen, de kommer och går på himlen. Vissa på hög höjd, andra på låg. De far förbi och släpp nu, se dem som händelser och inte fakta. Jag kan förstå moln-idén, den är bra för mig som lätt hamnar i huvudets kaos och stressar upp mig. Samtidigt skapar den en liten oro över att jag förtrycker mina känslor, trycker undan det jobbiga. Jag antar att jag inte har lärt mig riktigt hur man gör än.

Emma