Har varit som bortkopplad från den tekniska omvärlden. Tror att jag till och med är bortkopplad från min egen hjärna ibland. De stunder är det knappt någon idé att försöka föra en konversation. Jag får inte fram någonting. Livet och vardagen känns tråkig just nu. Allt rullar långsamt framåt… Som mamma konstaterade blir det otacksamt – detta eviga vilande. Jag vilar och vilar men blir inte piggare. I normala fall skulle jag vila och känna att det gav mig något, att det gjorde mig pigg, men jag kommer ju aldrig dit. Pigg har inte jag varit på evigheter.
Dagarna ser likadana ut. Vaknar och vet att det blir ännu en dag i huvudvärkens och trötthetens tecken. Vet ni hur mycket det suger? Att knappt orka med vovvens promenader, att flanera på stan, att käka ute eller gå på bio. Att knappt fixa vardagen hemma eller träffa vänner… Jag orkar fan inte. Min kropp förmår sig inte och huvudet sprängs. Jag kan inte göra de där sakerna jag gjorde förut. Så är det bara. Det handlar inte om att jag inte vill eller inte kan rycka upp mig. Hade det varit felet hade jag ryckt upp mig för evigheter sen. Kroppen arbetar med huvudvärken och alla spänningar i kroppen… cancern, och det i sig skapar hål i energikontot. Tröttheten och huvudvärken begränsar mig något enormt.
Ingenting annorlunda eller roligt händer. Ibland vill jag bara ställa mig och skrika ”JAG ORKAR INTE, VAD ÄR DET DU INTE FATTAR????”. Speciellt till de som tror att jag behöver rycka upp mig. Friska och jag, vi pratar ofta om olika ork. Jag vill över allt annat kunna leva som alla andra. Utan värk, utan en kropp som spontandör dagen efter man råkat överanstränga sig. Jag vill kunna fixa att fika med mina vänner bland folk, kunna ta tåget till Västerås… Utan en halvdöd kropp i typ en vecka efteråt. Vila, vila, vila.
Vardagen blir inte bättre när det knappt finns några att höra av sig till. Inga vänner jag kan träffa spontant, för de bor långt bort eller har fullt upp med sitt. Vilket jag förstår. Kämpar med att inte försöka älta det som hänt. Läkare som gjort stora misstag och sjukhus som behandlat mig som skit. Vänner som svikit… Det är så jävla lätt för andra som inte upplevt allt det här och dessutom allt samtidigt att säga släpp och gå vidare. Jag försöker men det är inte så enkelt som det är att säga det.
Allt jag skulle vilja just nu är att ut och springa. Springa så det värker i benen och bröstet, ta i så mina ben viker sig av utmattning. Bra utmattning. Saknade träning…
Idag känner jag bara att allt känns skit. Komiskt med tanke på hur jag kände mig igår…
Emma
Emma Skoglund 