NÄR RÄDSLAN ÄTER UPP DIG.

Man skulle nog kunna se mig som ett öppet sår, som är infekterat och som även kommer lämna kvar ärr. Jag vet att när man gjort illa sig eller liknande skrattar man inte. Ofta är det så klart negativa känslor man känner, man kanske blir ledsen eller arg. Ingenting är kul. Det känns precis så, nu.

Jag ska göra saker som får mig att må bra, som får mig att slappna av och vara glad. Det var längesen jag hade ett sånt där ärligt, spontant skratt. Ett asgarv som gör att man vill lägga sig på golvet för att magmusklerna krampar. Det känns både skrämmande och sorgligt att inse en sån sak. Att jag inte kan skratta som förut just nu. Allt har kommit ikapp mig och att ha en period med mycket huvudvärk, trötthet och övrig värk och spänningar gör inte saken lättare. Jag vill se ljust på saker och ting, även de gånger de faktiskt känns som att det aldrig mer kommer bli ljust. Långt in, i hjärtat, vet jag att det kommer bli ljust, det är bara ett stort moln i vägen och ingen vind för tillfället. Jag funderar på hur jag ska bli glad som förut och samtidigt som jag tänker det vet jag att jag aldrig kommer bli det, inte som då. När jag var ung, dum, odödlig och frisk. Naiv. Med tanken ”det händer inte mig” var det lättare, hur mycket jag än visste att det kunde hända mig var jag så där blåögd som man är i den åldern. Jag antar att det är den pusselbiten som ”naiv” står för. Cancern gjorde som Stefan Sauk säger i det där klippet ”Mitt namn är cancer” – kom för tidigt. Gav mig en tankeställare och frågade mig vad tusan jag stressar för, frågade mig om jag trodde jag inte skulle hinna dö. Det vet vi alla svaret på, han lärde mig på riktigt. Hinner vi leva?

Det är det här cancern har gjort med mig. Gjort mig gravallvarlig och fått mig att ha svårt för att skratta på ett ärligt sätt. Fått mig att se det här – såna saker som bara nära döden upplevelser får en att inse. Det kanske inte är konstigt att jag har svårt att skratta? Såret är inte läkt och allting gör fortfarande fruktansvärt ont. Alla svek och besvikelser. Jag börjar tänka att jag ställer för höga krav på min omgivning. Eller… det var nog ett tag sen jag insåg det.

Jag fick en så klockren kommentar tidigare;
”Du har alltid varit stark och stått på egna ben. Du har klarat dig själv. Mött utmaningar med ett leende med målfokus på känslan du befinner dig i när du klarat utmaningen. Likt Ronja Rövardotter. – Hit med lite farligheter! Nu behöver du andra, som ett nätverk runt dig. Vänner, familj och förståelse från sjukvården. Så klart du känner dig sårbar. Att det sedan finns personer runt dig som inte förstår för att det inte syns på dig, det du bär på inuti, varje dag, varje minut, det måste du släppa. Det är deras egen litenhet i sitt eget liv. Säg vad du känner till dem, sorgen blir lättare att bära om du delar med dig av den. Rädslan att bli sviken, lämnad och ensam är stark. Speciellt för dig som alltid stått på egna ben.” Tack, tänk om alla kunde säga och förstå det.

Rädslan att bli sviken, lämnad och ensam blir ännu större när jag tittar tillbaka och ser hur många jag förlorat genom det här. Människor som inte klarat av att stå kvar vid min sida lämnar, och det, det är bara en bekräftelse på att oron jag känner för att bli ensam kvar är befogad. Men jag måste acceptera, släppa och gå vidare. Ja, ni hör ju, det är ju hur enkelt som helst?

Emma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s