OM DET ÄNDÅ VAR REGN SOM RANN NER FÖR MINA KINDER.

Idag har tårarna trillat ner non stop. Våndades på bussen in till mötet med Försäkringskassan. Det var det som startade den här dåliga dagen. Egentligen vet jag inte varför. Jag antar att det handlar om rädslan att bli uttvingad i arbetslivet… Ångesten över att kanske inte få mer sjukpenning, inkomsten känns oviss. Antar i och för sig att jag inte är ensam om det i dagens kaotiska samhälle. Tankarna är många och de skapar ju så klart oro. Det känns tungt när dessa dagar kommer, då man i princip bara gråter. Klumpen i bröstet hänger kvar och tänk att ett litet möte med FK kunde skapa sådan emotionell obalans. De säger att jag inte ska oroa mig, för än bör det inte vara något problem. Ändå oroar jag mig, det är svårt att inte göra det.

Har den där känslan av att allt är kaos och jag vet inte hur det ska bli bra. Hur jag kan göra det så bra som möjligt. Var börjar man när man inte hittar någon bra start, ingen ingång i labyrinten, ingen stump i det trassliga garnnystanet… Tränar på det här med mindfulness och då ska man ju inte grubbla över framtiden, älta saker eller vara speciellt fördomsfull. Det är något jag verkligen behöver lära mig, att inte grubbla över framtiden, för vi är ju inte där än.

Det finns mycket som är så mycket lättare att säga än att göra.

Jag försöker träna på att säga som det är när folk frågar hur det är. Det är svårt, men här har ni det.
Det är åt helvete, och jobbigt… jobbigt – ja det är väl ett milt uttryck I guess.

Emma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s