För snart ett år sedan skrev jag några små meningar över hur jag önskade min tillvaro skulle se ut. Små meningar men med – för mig – stort innehåll. Saker som jag önskade var möjligt, för just då var de inte det. Läste meningarna idag och det slog både mig och C att jag i princip har ”förverkligat” alla tre. Jag önskade då att jag kunde träffa en vän över en fika, att jag kunde gå en promenad utan att vara livrädd för att ramla ihop och jag önskade att jag kunde bo själv. Idag bor jag själv, jag går promenader och jag träffar vänner lite då och då, när det finns tillräckligt med ork. Visst är jag fortfarande orolig över att det ska hända nåt när jag är ute och går ibland, min inte alls som förut. Det var en otroligt skön känsla att se de där jag önskade då och jämföra det med hur det är nu. Att få bekräftelse på att saker går framåt, tiden står inte still och min kropp står inte still i återhämtningen.
Jag har alltid varit social. Att nu inte orka vara social och inte få den sociala biten som man får genom skola eller jobb tär på mig. Ibland undrar jag om jag ska bli galen, som går här hemma hela dagarna, och för det mesta pratar med en hund… haha. Nej, men… jag saknar mina vänner.
Oh, one more thing, jag önskar att jag har kommit på ett sätt att hantera när människor inte förstår hur jag har det med cancern.
Emma Skoglund 