Jag grubblar. Vänder och vrider samtidigt som jag inser att jag inte kommer kunna sova förrän jag fått det ur mig. Dagens samtal med psykologen var lika givande som vanligt. Gick därifrån med tårar i ögonen men också den där känslan av lättnad. Hur mycket jag än vänder på stenen, kollar från alla håll och vinklar, så kommer jag fram till samma sak. Psykologen också.
Var är du i alltihop Emma? Vad gör du, konkret, för att må bra? Frågor jag endast hade så dåliga svar som jag vet inte på. Fortfarande gör jag det. Altruism – tänker på alla andra före mig själv. I den här sjukdomssituationen – om någon – borde jag väl lära mig bättre? Att faktiskt tänka lite mer på mig själv? Mitt välmående, mitt bästa… Ta bort det som jag kan påverka som också smärtar och gör ont?
Relationer som jag inte vet varför jag har finns det väl ingen mening med att ha kvar? Relationer som inte ger mig något och relationer som får mig att göra just det här, grubbla. Sedan Mårten och hela cancerjävulskapet kom in i mitt liv har mycket förändrats. Inte bara min vardag utan även jag. Processen som startar hos en i och med ett cancerbesked skapade, för min del, någon slags identitetskris. Den kommer och går än, dock lite mildare nu för tiden. Men att välja kläder en dag kunde vara enormt jobbigt, för där kunde jag stå och undra vem tusan som köpt alla plagg, då ingenting kändes som jag. Vem är jag? Vad vill jag? Vad vill jag göra med mitt liv, om jag fick välja vad som helst? Varför gör jag det där? Varför inte det där? Alla frågor som poppar upp, den ena efter den andra skapar förvirring. Men inte bara förvirring utan också rejäla reflektioner och man ifrågasätter allt.
Där är jag nu och har varit där hela dagen, flera dagar nu faktiskt. Ifrågasätter varför jag gör saker för andras skull. Känner någon typ av skyldighet och ansvar, gentemot människor. Precis som om vi hade skrivit kontrakt, som E konstaterade. Klockrent. Det är sjukt hur mycket hon kan förstå hur jag känner och också sätta fingret på det jag inte alltid kan greppa. Sätta ord på vissa känslor. Men nu då, relationer som jag inte trivs i eller som kanske inte ger mig så mycket positivt längre, lägger man bara ner? Rinner det ut i sanden? Nu är jag där, vid kontraktet. Precis som om det skulle finnas något slutdatum eller regler för hur saker och ting går till. Det känns som jag är parten som bryter mot reglerna… Jag vet inte hur jag ska göra det här. Jag vet inte vad jag vill. Det jag vet är att jag orkar inte vara den som tar ansvar i relationerna jämt längre. Den som tar tag i saker och styr upp det, den som alltid ska ”lösa” problemet om det finns ett sådant. Vem vet, det kanske bara är jag som ser problemet…
Jag orkar just nu inte bry mig att det finns ett problem, även fast jag vet att jag gör det längst in i hjärtat. Jag är så fruktansvärt matt. På cancer, att vara ledsen, att må dåligt, att känna mig ensam i det här, att vara trött, huvudvärk, inte kunna göra det jag vill. Usch, vill inte konstatera allt, det blir bara för mycket.
Emma
Emma Skoglund 