Det har nästan gått en månad sedan jag skrev i mina tankars egna avfallskvarn. Det märks. I huvudet råder kaos och förvirring. Alla funderingar jag går runt och bär på gör mig ledsen, virrig och trött. Jag försöker skapa någon ordning, men det går liksom inte. Det är som att kliva in i en extrem samlares hem, det är saker huller om buller upp till väggarna. Var börjar man?
Jag pratar med E och det hjälper, hon tar hand om mig. Men det sätter igång en jävla process. Mardrömmar och nya tankar, som en topping på de som redan finns där. Att bearbeta garnnystanet i huvudet, att tvingas möta de skräckscenarion som faktiskt finns långt in i huvudet. Usch. Allt som man är rädd för. Nej. Allt som jag är rädd för. Tankarna blir ett hål i energikontot och just nu, idag precis som igår, är jag tvärslut.
Bearbetning, acceptans och någonstans därefter ska jag försöka släppa taget. Jag ställer mig ofta frågan hur? Hur ska jag göra det? Det finns saker i mitt liv jag aldrig kommer acceptera – som att jag är sjuk – men jag vet att jag till viss del är tvungen att acceptera det. För att kunna leva vidare, vilket jag vill så otroligt mycket. Jag tror att det som är jobbigast just nu är omgivningen och funderingarna på framtiden.
Det ältas hit och dit angående andras förståelse för min situation. Förståelsen som inte alltid finns där kommer vara nåt jag får lära mig hantera. Jag kommer alltid möta människor som inte förstår. Människor som är klumpiga och inte tänker sig för. Människor som klagar över, vad jag anser är, bagateller. Jag försöker ta bort sånt, för det tär på mig och jag har nog av sånt som tär på mig i livet just nu. Relationer som gör mig illa och som jag inte har kraft och energi att fixa läggs åt sidan. En relation handlar om två, tyvärr kan jag inte ge lika mycket nu och då blir det som det blir… Och återigen kommer förståelsen in och skjuter det avgörande straffet. Det är svårt att erkänna för mig själv och jag hatar det men jag känner en slags bitterhet över vad andra har. Ett ord jag verkligen hatar – bitterhet. Men jag sitter i den här skiten och kan inte ta mig ur den. Hade jag kunnat hade jag gjort det för längesen. Andra i min ålder jobbar och reser, studerar, ja you name it. Jag. kan. inte. Det känns förjävligt. De tar så mycket förgivet, vilket man slutar gör när man hamnar i en situation liknande min.
Det är som att man har satt en fri fågel i bur. Fråntagit den sin frihet och lämnat den utan alternativ att kunna påverka sitt öde.
Emma
Emma Skoglund 