MELTDOWN.

Omgivningen känns som allt annat än bomull. Jag river mig här och var i situationer som känns som vassa taggar. Orkar inte med någonting och irritationen stiger mig över huvudet. Förföljd av min värsta fiende, huvudvärken, blir jag som nedbruten. Det tillsammans med en trötthet som heter duga och en fjantkrasslig hals som inte går över. Jag vill så mycket men vet inte hur. Det går ju liksom inte. Alternativen är för tillfället borttagna och jag får acceptera en vardag med planering och prioritering. Prioritering vad jag lägger energin på och när man inte orkar något väger man allt med guldvåg. Utsätter mig inte för saker jag kanske kommer gå hem och må dåligt över, för det har jag inte råd med. Det ser jag ingen mening med.

Vilsen och frustrerad så det kokar i ådrorna, känner för att plocka fram en hög med tallrikar. Slänga dem i väggen, en efter en, hårt, så det känns. Så hela universum skakar. Skrika tills jag inte har någon röst kvar och hoppas att när jag har skrikit tills jag inte har nån röst kvar ska allt vara bättre. Är det okej, att vid 23 års ålder, vilja bete sig som en upprorisk tonåring som smäller i dörrar och skriker? Jag behöver det, få skrika och smälla lite… Jag saknar M i Polen… Förbannade Polen. Jag saknar alla mina vänner i Västerås. Jag saknar mitt sociala liv och jag hatar att vara så otroligt allvarlig hela tiden. Den där Emma som sprang runt och skojade, busade och tog allt på ett inte så jättestort allvar verkar har uppgraderats till en annan version. En äldre och visare version antar jag. Versionen som fått sig en näsbränna och två från livet. Insett saker.

Det är inte bara F som får stå ut med en lättretlig och irriterad matte… vill verkligen skjuta huvudet av mig ibland, och öronen… ja vad ska jag ha dem till när de bara gör ont och jag ändå inte orkar med speciellt mycket ljud?

F vill ha uppmärksamhet, hon vill leka och busa. Hon skäller och biter i madrassen, jag tittar på henne och säger åt henne. Hon slutar inte. Försöker gräva sig till Kina genom madrassen, nu ska hon upp i sängen. ”Maaaaaaaaatteeee!!!!” Se mig, hör mig, ungefär. Det är inte hennes fel att du har huvudvärk även om yrvädret till hund kan få det att verka som det ibland. Andas Emma… andas.

Emma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s