DEN DÖVA OCH BLINDA PUBLIKEN.

Så mycket känslor som bubblar inom mig just nu. A little bit of heaven – filmen – tog upp cancer på ett tungt sätt. Döden. En tanke som faktiskt återkommer ofta i min vardag. I mitt huvud, kanske jag ska säga. Vad händer om jag en dag inte är kvar? Såna här frågor som jag behöver tänka på, ta emot när de poppar upp och bemöta. Tror inte jag är den enda som sitter med cancer och har dödsångest – ibland mer, ibland mindre. Men den finns där. Och det är så här just nu, åt helvete drygt. Det kommer med den här cancer-karusellen. Upp och ner, ena dagen är det helt okej, den andra är det förjävligt.

En stor löks lager räcker inte när jag tänker på hur mycket frustration som finns i mig just nu. Frustration, rädsla och sjukdom. Ändå ser personer en glad, fräsch och pigg Emma. Det är då jag lägger masken på vissa gånger. Det verkar inte spela någon roll. Vad jag säger, vad jag skriver eller visar, för det kommer inte fram. Återigen står jag och hoppar och skriker framför en döv och blind publik. Jag måste nog sluta hoppa och skrika innan jag tappar rösten, acceptera att vissa kanske inte kan ta till sig såna saker som hur jag faktiskt mår på riktigt, sjukdomen. Hur accepterar man det, det kommer jag alltid undra… Kan jag leva med att vissa beter sig som om det regnar? Som att jag är frisk, när jag inte är det?

Fan. Jag vill inte gå runt och fundera på sånt här. Jag vill inte att det skapar fler lager frustration i min kropp, om du föreställer dig den som en lök. Jag vill kunna släppa det här, fokusera på att må bra, ha människor omkring mig som får mig att skratta, gråta – känna vad jag än känner – och att det är okej. Att någon håller mig i handen. Jag vill inte bli någon bitterfi**a, rent ut sagt. Som aldrig är glad. Jag måste fortfarande sålla, prioritera bland mina relationer. Hela jag är som ett blåmärke, man kan inte vara där och trycka för det gör ont. Jag behöver tid, tid att få alla slag och märken att läka. Heter du då kompis, partner, syskon, förälder, släkting, så har det just nu ingen betydelse. Tyvärr. För, som sagt, jag är ett levande blåmärke just nu, och de som trycker på det redan blå området, prioriteras bort. Tänk dig för och tryck inte – det gör ont.

Emeli Sandé. Gaaaash, love.

Emma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s