Hjärtat dunkade och tankarna for. Jag visste varken ut eller in och minns knappt vad jag sa. Pratade, helt osammanhängande. Bägaren är full och då behövs bara så lite som några droppar för att det ska rinna över kanten. Det spelar ingen roll hur små, för det är fullt. Tårarna rann och jag ville bara ta bort det. Ta bort den jobbiga känslan i kroppen. Känslan av att vara övergiven. När jag tänker på det har det gått alldeles för lång tid. Tid utan att bearbeta traumatiska händelser och chockartade besked. Ingen tid för att försöka återfå det stadiga fästet på marken. Jag antar att det är det som händer nu. Alla känslor får inte plats längre. Det rinner över och med tiden inser jag mer och mer att det läkarna sagt är sanningen.
DOWN THE DRAIN. RESTART.
Det känns som jag är den där dryga cancertjejen som kommer med massa besvär hela tiden. Aldrig ett roligare svar på frågan ”hur mår du?” än ”helt okej”, eller ”jodå, det rullar”. Till och med det är lite överdrivet just nu, när allt faktiskt känns skit, psykiskt och fysiskt. Att jag hela tiden, eller i alla fall väldigt mycket, pratar om cancer och hur jag har det, behöver jag. Men det skapar också en orolig känsla i kroppen som gör mig rädd att förlora de jag har. ”De jag har”… Ärligt talat vet jag knappt vilka jag har längre, för personer jag trodde jag hade, har stuckit. Lagt benen på ryggen och flytt denna jobbiga situation. Så istället för att utsätta sig för att bli övergiven, besviken och sårad är det så enkelt att isolera sig. Ha alla på en armlängds avstånd och vara själv, för då vet jag åtminstone vad jag har och vad jag kan förvänta mig. Inga svek. I den här situationen har jag fått lära mig, vilka som är äkta och som kommer finnas där i vått och torrt och vilka som inte stannar. Tyvärr på ett sätt som har känts som hårda käftsmällar som kommer från ingenstans.
Tillit förstörs så snabbt och nu behöver jag tömma den här bägaren. Ut med allt, låta tårarna rinna över allt som just nu känns som ett sår. Börja om, trycka på restart. In med nytt. Jag behöver tid.
Känner mig som Mowgli, övergiven i den stora djungeln, men var fan är min Baloo?
Emma