Livet med cancer har blivit väldigt annorlunda för min del. Saker jag gjorde förut har blivit så betydelselösa. Saker som jag förut höll så hårt att mina knogar blev vita. Jag var livrädd att förlora det, tanken var omöjlig. Nu har jag förlorat det och världen gick inte under. Bara nästan. Men världen gick under bara nästan av helt andra orsaker. Mattan under fötterna försvann och jag föll, ner i något som kändes som avgrundernas avgrund. Jag är sjuk, sjuk i cancer. Cancer? Är inte det det svarta hålet som slukar människor här och var varje minut i världen?
Cancer gör mig rädd. Rädd för att inte hinna göra alla saker i livet jag alltid velat göra. Många har sagt till mig att jag verkligen borde ta vara på livet (jag vet), göra allting jag alltid drömt om att göra och jag svarar att jag ska göra det. Jag lovar. Men i själva verket kan jag inte det. Just nu är det fysiskt omöjligt för mig, hur pigg och frisk jag än ser ut att vara. Insidan är något helt annat. Jag vill resa och upptäcka världen, lära mig prata det där jävla språket, franska, flytande – det som var mitt mål redan när jag började. Det är inget jävla språk, det är underbart fint språk. Cancer gör mig också rädd för att den har tagit starka människor ifrån mig. Människor som har dubbelt så mycket jävlaranamma och vilja dör, vad är det som gör att inte jag lika gärna kan dö? Oavsett hur mycket jag vill leva bestämmer inte jag när cancern skulle kunna ta över. Det är den dagliga skräcken som jag faktiskt inte kan bortse från.
Emma Skoglund 