Sömnlösa nätter, dunkande huvudvärk och en hund som vill ha uppmärksamhet. Ibland vet jag inte hur jag ska få det att gå ihop, även om hon inte behöver ha uppmärksamhet hela tiden. Antar att det är mitt dåliga samvete som måste skärpa sig och se henne mer som en hund. Inte en typ… söt bebis. Nu ligger hon i mitt knä och ska hjälpa mig att blogga. Lägger huvudet på datorn och trycker på alla möjliga tangenter… det går bra för mig.
Måndagen och vad som komma skall är nog anledningen till all oro som faktiskt finns i mitt huvud just nu. Igår ringde Onkologen och frågade om jag hade tagit mina prover, prover som jag bara inte fick missa. Men vilka jag såklart hade glömt. Inte vad jag behövde men försökte ta reda på vad jag kunde göra för att fixa till det och när vi hade lagt på var det bara att sätta igång. När jag senare ringde upp igen fick jag än en gång känna på deras kassa (eller ska man säga klantiga) bemötande. Receptionisten skulle lämna över telefonen till kvinnan som jag pratat med första gången, som säger: ”Är det Emma Skoglund?? Jaaaa, men jag ringde ju till henne…och hon sa att hon hade GLÖMT?!?!” Kvinnan förstod inte att jag hörde vad hon sa och var uppenbarligen irriterad på mig för att jag hade glömt. Typ, hur kan man göra det..?! Men när hon sen pratade med mig la hon ju självklart på den där silkeslena rösten. Sånt där blir jag irriterad på… Hade hon haft minsta lilla förstånd att tänka på vilka hon pratar med om dagarna hade det där inte varit hennes reaktion. Då hade hon sagt ”jag förstår, men Emma, vi löser det!” och jag hade känt mig mycket bättre. Inte som en irriterande flugskit på fönstret. Djurås vårdcentral har en underbar sköterska där, som alltid reagerar på rätt och försöker hjälpa en med det som gått snett, oavsett vad.
Människor som inte kan sätta sig in i hur det är att leva med cancer borde inte få jobba med cancerdrabbade. Speciellt inte bemötandet. Alla tankar som hela tiden krockar i huvudet hos den sjuke. Allt att komma ihåg – mediciner, datum, provtagningar m.m. – alla känslor, allt kaos som också kommer med ett cancerbesked och följande behandlingar. Man – nej jag ska säga jag och inte prata för alla – jag har blivit riktigt känslig och fixar inte att ta såna där kommentarer. Små fjantiga kommentarer som inte betyder något egentligen men som blir som att strö salt i ett redan infekterat sår.
Så tänk på det, ni som sitter bredvid, eller som i andra situationer kommer i kontakt med en person som är cancersjuk. Välj era ord, välj ert kroppsspråk och blickar, och kom ihåg att försöka tänka er in i situationen. Hur hade jag mått om jag fått diagnosen cancer/obotlig cancer?
Emma
Emma Skoglund 