MINNEN.

Tiden går och det är med blandade känslor vi närmar oss vintern. Hösten också för den delen… Älskar hösten men kan inte komma ifrån den lite ångestfyllda känslan som uppstår i magen. Årsdagen då helvetet Mårten upptäcktes, 11 september 2011 – det datumet kommer jag aldrig glömma. Epilepsianfallet som satte fart på läkarna och sjukhuset och med det kom en rad dåliga besked. Först ett dåligt, sedan ett värre. Kan det vara sant? Jag, hjärntumör? En elakartad? Obotlig? Jag har tränat hela mitt liv, ätit bra mat och skött mig, varför jag? Va? Nej. Jag har nog inte förstått det än idag.

Månaderna gick och diskussionerna likaså, både åt höger och åt vänster. Jag följde med, som ett löv i vinden. Visste ingenting och vad annars kan man göra i en sån situation? Helt jävla utelämnad, med ett besked som jag inte hade någon aning om vad det innebar för mitt liv. När läkarna väl kommit fram till (och jag gått med på) att man skulle göra en hjärnoperation trots riskerna förstod jag nog inte vad vi pratade om. En hjärnoperation är sånt man ser på film och någonstans fattade jag nog inte alls vad jag stod inför. Först biopsin i oktober som också var riskfylld men som gick bra, och nu detta? Känslan var ”varför utmana ödet?”. Men så kommer jag åter till svaret som bara inte går att undvika – jag hade inget val. Alternativen var: låta tumören ta över min hjärna och i samma stund mitt liv eller kämpa och be cancern dra åt helvete.

Jag valde det senare alternativet. Så året avslutades med ännu en riskfylld operation, där jag inte visste hur jag skulle vakna upp. Om jag skulle vakna upp. Förlamad i vänster sidan eller inte? ”Time will tell, nu kör vi” var typ min inställning när jag somnade kvällen innan och när de rullade ner mig till operationssalen. Kvällen innan somnade jag gott sjukt nog, med en hamburgare i magen och fina lyckoönskningar från, ja, i princip alla. Det var nog det som gjorde att det gick vägen, alla tankar. For sen hem med rehabilitering framför mig. Allt från att lära mig gå i trappor igen och styra vänster sida rätt och riktigt. Kroppens funktioner var inte som de skulle till 100 %.

Idag blir jag illamående av tanken på att gå igenom samma sak en gång till. Kan inte förstå att jag genomgått den, med så små kvarstående besvär. Tittar på bilder, läser mina gamla inlägg från då, känner ärren men det är ändå overkligt. Som jag skrev förut, det är för stort för att förstå. för overkligt. I mars påbörjade jag 6 veckors strålning, ännu en situation som kändes helt absurd. Känslan av huvudvärken som eskalerade kommer jag ihåg än idag, då gick ögonen inte att styra. Kroppen ville inte ha mat och jag var mig inte alls lik. Operationen fick bort ca 50% av tumören och strålningen fick den att minska 1 mm. Mårten är kvar och jag kämpar på. Snart får jag beviset om kanske, möjligtvis, strålningen hjälpt någonting mer. 17 september – nästa MR och efter det kommer svaret. Ovissheten och väntan är hemsk.

Jag blir arg, frustrerad, ledsen och glad på samma gång. Snart har det gått ett år sedan helvetet började och jag är tacksam där jag sitter nu. Vänner har visat sina rätta färger och jag vet vilka som finns där – i vått och torrt. De som kliver in i kaoset med mig. Har dessutom Freja, mitt allt och hon gör vardagen så mycket mer värd att leva för. Att vara hemma hela dagarna har blivit roligare.

En till sak har jag insett – jag kan jävligt mycket mer än vad jag tror.

Emma