Jag har inte sovit ett skvatt i natt. Dödsångest och tankar om framtiden. Jag kommer verkligen in i de där svackorna ibland och oftast när jag ska sova. Såklart. När man ligger där och stirrar i taket, har inget annat att göra än att vänta på John Blunds pulver. Samtidigt som man tror sömnen ska smyga sig på så smyger sig istället tankarna in i huvudet. JB kom aldrig med pulvret. Apparently…
Fick nån slags meltdown när jag låg där. Hörde F snusa till och från, men snurra lika mycket som jag ungefär. Kommer jag kunna jobba igen? Tänk om jag aldrig mer kommer kunna jobba… Aldrig mer kunna jobba. Jag har ju för fan inte ens fyllt 23 än. Ser alla mina planer falla ner i en mörk jävla avgrund. Borta. Jag orkar för fasen inte ens vara vaken och aktiv en hel dag utan att vara överkörd som en truck nästa dag. Och ingen kan se att jag är sjuk. Jag lallar fortfarande runt med en tattig frisyr – okej att jag har hår överallt, men kom igen… – de flesta skulle säga att jag ser frisk ut. Speciellt nu när jag inte äter kortison längre. För jag menar… ser ni den? Ser ni tumören? Mårten? Syns det att jag är sjuk? Cancer? Det äckligaste ordet jag vet. Fuck it.
Det enda som syns är kanske ärr och trötthet, lidande ögon av huvudvärk. Men ärren försvinner under håret och tröttheten förblir. Huvudvärken… ja, time will tell. Tröttheten, den som det är svårast att förklara för alla så de inte ska titta snett och tycka jag är lat. Trötthet är en dålig ursäkt för saker och ting, men inte många förstår vilken trötthet man får efter allt jag gått igenom. De kan inte ens tänka sig.
Trött hit och trött dit. Förklara är inget man vill göra dag ut och dag in. Men utan det, hur ska alla förstå? Måste alla förstå?
Emma
Emma Skoglund 