Idag är inte kroppen som den ska, antar att det är tröttheten och massa annat som kommer ikapp mig. Mer huvudvärk och mjölksyra i ben och armar. Hela -jävla- kroppen. Lite småillamående, hatar när det går upp i de nivåerna med huvudvärken. Massagen har väl också lämnat sina spår I guess. Håret växer så det knakar som man brukar säga och det är något jag är överlycklig för. Nu ska det sparas ut och bli lite längre. Längtar faktiskt efter att kunna göra saker med håret och att se lite mer ”tjejig” ut. Känns som en bra tid att spara till långt nu mot hösten. Då kan jag dra på mössa när det är en sån där förjävlig längd där jag ser helt ful ut. Typ tomboy here we come. Nej tack! Kan nog konstatera redan nu att det troligtvis inte är till min fördel.
Jag förstår att folk har svårt att förstå att jag är sjuk när de tittar på mig. Jag ser frisk ut, speciellt nu när jag blivit av med kortisonsvullnaden. Som i alla fall jag såg men som många andra påstod sig inte se…nu i efterhand kanske de ser skillnaden. Det som är en av de jobbigaste sakerna med att vara sjuk på det här sättet är att jag hela tiden är så trött på ett sätt jag inte var förut. Med hjärntumör och allt vad det innebär känns det som att jag skulle kunna sova sova sova.
Nu för tiden har jag en viss mängd energi att göra av med varje dag och det räcker inte med att vila lite för att orka mer. Det verkar inte gå att fylla på det energi-kontot. Så när jag tar ut mig och överanstränger mig så tar jag av nästa dags ”energipott”. Fortsätter man så i flera dagar förstår ni kanske själva att det tar flera dagar att få tillbaka energin. Och det är aldrig roligt att säga nej till att umgås för att man är trött. Kom igen, fyfan vilken ursäkt. Men det är ju så. Även om jag vet att min familj och mina vänner vet hur det ligger till känns det kasst att säga att man är för trött för att umgås. Eller göra något annat för den delen.
Ibland känns det som att personer tycker jag är lat och det, det är nog det värsta av allt…
Emma
Emma Skoglund 