Tiden flyger medan jag sitter på arslet och ser den försvinna iväg. Långt ifrån mig och dagens planer vart något helt annat än vad som var tänkt. Att det alltid ska hänga på hur dagsformen är… Och ibland är den ju rent ut sagt förjävlig. Det är inte nog med att man ska tampas med den här sjukdomsjäveln, man ska dessutom acceptera alla som inte förstår vad den innebär. Människor. Det känns som att vissa människor rycker på axlarna och enbart säger att allt kommer bli bra ungefär, typ som om jag har en förkylning. Det blir då och då lite för mycket. Ibland räcker det med att någon bara lyssnar, och inte säger så mycket. Speciellt inte såna lättsamma kommentarer som skapar känslan av ett pepptalk ur en förkylning. Men det blir också svårt att förstå för dem när de inte sitter i samma situation som jag gör och många andra med hjärntumör. Hur kan man förstå det? Ett cancerbesked påverkar och förändrar en så mycket mer än vad man någonsin skulle kunnat tro.Pfft…”bara ett cancerbesked”. Det är ju inte bara någonstans. Jag har ju inte en förkylning även om jag önskade det mest i hela världen.
Men det blir nog en vecka att se fram emot, en bra sådan. Iväg och besöka små hundvalpar imorn och lägenhetsvisning på torsdag. Vem vet vad som händer.
Emma Skoglund 