Nu är det mycket saker som snurrar i huvudet. Drömmer och snurrar som en tromb i sängen om nätterna. Känner mig kluven över att bo på två ställen samtidigt. På något sätt blir det lite som att ”bo i väskan”. Har en fot här, en fot där. Det blir varken bu eller bä – jag är överallt och ingenstans.Tankarna är överallt och ingenstans. Känns som jag återigen kommit till den punkten där jag måste sätta ner fötterna och bestämma mig. Jag vill ha mitt egna… Men det kanske faktiskt inte funkar att ha mitt egna i Västerås längre… Inte just nu. Gud, jag vet inte. Jag vill ha en hund, en liten havanais. Jag vill ha min familj och mina vänner. Jag vill kunna göra saker jag mår bra av. Inte låta livet stå på paus och vänta på ”sen”. Det finns fan inget sen. Varför leva och tänka att jag ska göra det sen?
Min sjukdomssituation kan inte bli något mindre frågetecken än vad det är just nu. Jag vet hur jag mår nu och jag vet vad som händer härnäst – MR i september och Mårten är kvar. Huvudvärk och enorm trötthet. Jag kan inte gå och vänta på något mer, någon förändring. Tänk så kommer det inte… Tänk så kommer det inte förrens om år? Nej. Jag kan inte sitta och tänka ”sen” något mer. Kommer det så kommer det. Jag är inte lika orolig över att ändra mig längre, att ändra riktning. Inget är liksom skrivet i sten och ångrar man sig eller ändrar man sig så är det ju så. Det finns ju inget som säger att det inte kan bli bra för det.
Go. For. It. Punkt slut.
Emma
Emma Skoglund 