DAGEN MED STORT D.

Mina tankar snurrade på och som vanligt när jag sitter där mitt emot någon i läkarrock blir jag nollställd. Virrvarret i huvudet blir bara blankt. Jag tänker massor men kan inte få fram vad jag tänker och alla frågor jag hade försvinner. Nya tankar och frågor dyker upp och försvinner lika snabbt. Mamma hade som tur var huvudet på skaft och tog reda på det jag behövde veta. Fick svar på många av de frågor och funderingar jag går med hemma varje dag, vilket jag inte hade fått om jag suttit där själv.

Min tumör är långsamt växande vilket också innebär att den minskar väldigt långsamt. Så just nu vill läkarna bara avvakta och i september blir det återbesök. Då kommer man ta nya MR-bilder för att se om något har hänt. Som det ser ut i dagsläget vill man varken gå in och operera igen eller ge mer strålning. Det läkarna kan göra nu är att hitta smärtlindring mot huvudvärken. Har fått några plåster med morfin-preparat i som jag ska prova och jag hoppas att de hjälper. Det enda jag ber om är att få bli av med huvudvärken. Jag skiter fullständigt i om Mårten finns kvar i mitt huvud, så länge jag kan leva mitt liv. Antar att det bara är att försöka vänja sig vid den tanken – att Mårten är där. Jag får ta dagen som den kommer och uppskatta allt jag har. Göra det bästa av situationen. Nu vet jag i alla fall svaret på hur mycket effekt strålningen fick och det känns ändå bra. Ingen mer väntan och ovisshet på något sätt även om jag inte fick så mycket svar av läkaren idag.