Tittar mig i spegeln och undrar vem hon är. Hon har mörka ringar under ögonen och ser extremt sliten ut. Har den där känslan som säger att flyttar jag mitt huvud nu så är hon fortfarande kvar. För hon är väl inte jag? Jag ser ju inte ut så där? Det där är inte min spegelbild.
Tröttheten håller i sig nåt enormt. Springer runt här hemma som en sengångare. Pfft, springer? Nej, nej, nej, lunkar. Kryper. Ålar mig fram för minsta möjliga ansträngning. Kroppen stretar emot och musklerna lider av träningsvärk, trots att jag knappt rört mig. Sitter i soffan hela dagarna och försöker underhålla mig själv. Mitt huvud dunkar på som vanligt och i öronen håller Dynamit Harry till med sina bomber. Fan vad det exploderar vissa stunder. ”Haaaaaaaaaarryyyyy!” Jag blir galen. Det är när huvudet och öronen gör som mest ont som jag knappt fixar nånting. Tålamodet sjunker och jag vill bara hoppa och skrika, eller gråta. Kanske allt tillsammans, på samma gång. Man vet liksom inte vart man ska ta vägen. Den 22a närmar sig dessutom, då är det dags att ta nya MR-bilder för att se vad strålningen gett. Ovissheten och att försöka förbereda sig på resultatet – hur det än ser ut – ligger hela tiden i bakhuvudet och gnager. Det kommer jag inte ifrån, och självklart påverkar det mig.
25e maj närmar sig också. Mitt kollage är tydligen ”drömfint”… åh, herregud vad tårarna kommer rinna. Den kvällen kommer nog bli oslagbar. Minnesvärd. Att få vara en del av Ung Cancer, att få möta andra cancerdrabbade och deras anhöriga och få ta del av andras resor får mig att känna total lycka. Jag får dela med mig av min och ja…. jaa. Fan, jag finner inga ord.
Jag väntar ivrigt på posten. Man kan nog säga att jag är värre än barnen på julafton… jag hoppas, hoppas den gula lilla omvända bilen levererar något stort idag.
Emma
Emma Skoglund 