Håret ligger och samlar damm… tar på mig peruken när jag känner för det. Vilket är typ aldrig. Varthä sööö, tänker jag då som en viss J hade sagt. Trodde faktiskt jag skulle vilja använda den mer. Men jag kör rakat – underbart skönt. Drygt med långt hår som hänger och slänger i vägen. Mitt annars grova, sträva hår som strålningen förvandlade till ett tunt litet ljust kyckling-fjun börjar bli strävt igen. Grövre. Som sandpapper på huvudet – det finns hopp.
Min besatthet kring fläckarna har nog varit bra. ”Massera, massera, smörj in, har det kommit mer hår? Massera, smörj in, smörj in mer, massera.” Ja, besatt är ordet. Varje morgon har jag stått och i princip räknat hårstråna. Känt efter sandpappret. ”Har det kommit något mer?” Men kom igen…som att du känner skillnad över en natt Emma… Om det är mina ritualer kring fläckarna på huvudet som gjort att det kommer lite mer hår för varje dag vet jag inte, men ärligt talat bryr jag mig inte heller. Ingen stor ansträngning att köra lite mer morgon- och kvällsritualer. Hellre investera och försöka göra allt jag kan än att stå där efteråt och konstatera att OM jag gjort si eller så hade håret vuxit ut. Då hade jag känt ”in my face”… På ett väldigt hårt sätt.
Sjuksköterskorna sa mellan raderna att jag kunde drömma om att få tillbaka håret på områdena som strålades. Rakt ut sa de: ”Du har fått en väldigt stark strålning och dessutom gått många gånger, så neej, du kommer inte få tillbaka håret, räkna inte med det – då har du EXTREEEM tur.”
Well, jag säger en sak: jag får tillbaka hår. Suuuckeeeeeers!
Emma
Emma Skoglund 