Känner mig som en uppblåst val med träningsvärk idag, haha. Gårdagens kortisonryck som fick mig att gå lös på garderoberna straffar mig idag. Vilket jag visste att det skulle göra, så ja… in my face. Använde muskler jag inte använt på… månader. Sa jag muskler…? Förlåt, då ljög jag. Har ju fan inga kvar. Men, garderoberna som alltid stått så opassande i köket och aldrig varit på tal om att flyttas, står numera i vardagsrummet. Som hos normala människor. Studentlägenheter och små ettor med garderoben i köket där compact living är mottot räknas inte. När jag har bestämt mig för något så ska det bli så. Det bara SKA gå, om jag så ska dö på kuppen. Inser sakta men säkert att jag lever lite för mycket efter det ibland… Igår hade jag nog kunnat lura i sjukhuset att jag är självmordsbenägen. Rivsår och blåmärken överallt. Herregud – pang, bom – jag hade verkligen noll koll på min kropp och den är som en karta över det idag. Beter mig som en skakig alzheimers-tant på knark. Say no more. Det finns verkligen för- och nackdelar med att äta kortison.
Men nu sitter jag här, som en wannabe-Hulken och är väldigt nöjd. Skrattar åt mig själv och inser varför J tappade hakan lite smått när han såg att garderoberna faktiskt stod i vardagsrummet. M: ”Jag sa ju att hon hade flyttat dem själv..”. Hade jag sett mig själv igår hade jag nog lagt mig ner och skrattat tills jag avlidit av kramp.
Solen skiner in genom de skitiga fönsterna och nu ska jag dansa i det gigantiska köket.
Emma
Emma Skoglund 